Ah, ledig. Äntligen. Nu har jag en veckas ledighet, vilket ska bli väldigt skönt. Vet inte riktigt vad jag ska göra, finns många saker som jag borde ta tag i, många saker som blev liggande förut som borde ha tagits tag i sen länge. Kanske får göra en to-do-lista.
Har precis sett det sista avsnittet av den brittiska dokumentärserien "The convent" (eller Klosterliv, på svenska). Egentligen var väl inte dokumentären i sig så lysande kanske, men den har som ändå dröjt sig kvar i mitt undermedvetna verkar det som. Kanske är det vad jag borde göra - fly undan i 40 dagar i ett kloster. För lugn och stillhet och möjlighet att tänka och meditera som aldrig förr. Inte för att jag bekänner mig till den kristna tron på något sätt, men jag tror egentligen inte att det är själva kärnan. Hm, ja en ofärdig tanke som ingen annan kanske hänger med på än.
Har bakat olivbröd ikväll också. Känner mig lite nöjd med mig själv, som att jag är lite till nytta trots allt, när jag gjort sånt. Vet inte varför. Och så luktar huset gott också.
Satt inatt och funderade lite över vad alla mina gamla kompisar från grundskole/gymnasietiden gör idag. Har ganska bra koll fortfarande, mest tack vare Mia som har überkollen. Hon informerade mig förra veckan om två bebis-tillskott i vänskapskretsen. För varje ny bebis får jag lite mer av någon slags ångest som tycks husera i själen sedan ett tag. För det är ungefär det; bebisar, fullständiga utbildningar alt hyfsade jobb, lyckliga (?) förhållanden och ofta även äktenskap numera som gäller.
Jag var på klassåterträff med nian (eller alla fyra niorna som gick samtidigt) för typ 3 år sen. Då kändes det okej på nåt vis, kanske tom att jag kände mig lite stolt över mina egna val, jag undrar vad som förändrats nu? Vad är det egentligen som förväntas av en när man närmar sig 30? Och vem är det som förväntar sig det? Vad händer om man inte uppfyller förväntningarna och vilka alternativ finns egentligen till dem? Hur vet man på vilket sätt man vill leva sitt liv?
Det verkar i många fall (iaf utifrån) som att de flesta inte tar några egentliga beslut om sånt, utan att det bara händer. Som att det vore en omedvetet självklar utstakad väg man bara följer utan att fundera. Eller kanske som en väldigt välplanerad väg som inte känns särskild konfliktfylld, inte förrän man stöter på bekymmer som står i vägen för planen.
I Mias vänskapskrets tycks det vara självklart att man hittar sin soulmate, gifter sig efter något år, får sitt första barn 9 månader senare, skaffar sitt drömhus och jäser barn nummer två. Under tiden som man har sitt trygga jobb som man studerat 3,5 år på högskolan för att få. Alt jobbar man inom service utan utbildning, (det är egentligen bara viktigt när man hamnar i situationer då man ska jämföras). Utöver det förgyller man sitt liv med trendiga tandborstar och matchande handdukar (vad vet jag??) och ikea-katalog-liknande hem. I andra vänskapskretsar ser det helt annorlunda ut. Och jag säger inte, verkligen inte, att någotdera är något att förakta. Det är bara så det ser ut. Frågan är vad man egentligen väljer aktivt, och vad man påläggs välja utan att tänka på det? Och vad är det till slut som man kommer att bli "lycklig" av? Vad är det som är tänkt för mig?
Samtidigt som det känns som gigantiska funderingar, känns det ganska värdsligt, gör det inte? Men det tar nog upp en del av mitt hjärnutrymme just nu. Alla dessa bb-annonser och befodringar känns som...ja jag vet inte. Lite plågsamma. Jag gläds såklart åt allas lycka och framgångar, men kanske jag önskar att jag samtidigt kunde lyckas med att leva mitt eget liv i nuet, istället för att ständigt fundera över vad som är tänkt och vad jag borde, vad som troligtvis kommer att hända, vem jag ska lyssna på, vad jag ska göra, hur andra ser på mig etc etc.
För att avsluta detta djupa kanske hysteriskt ointressanta blogginlägg ska jag lista några av de yrken/sysselsättningar jag tror att jag skulle gilla, oavsett om jag skulle vara bra på det eller inte.
Har precis sett det sista avsnittet av den brittiska dokumentärserien "The convent" (eller Klosterliv, på svenska). Egentligen var väl inte dokumentären i sig så lysande kanske, men den har som ändå dröjt sig kvar i mitt undermedvetna verkar det som. Kanske är det vad jag borde göra - fly undan i 40 dagar i ett kloster. För lugn och stillhet och möjlighet att tänka och meditera som aldrig förr. Inte för att jag bekänner mig till den kristna tron på något sätt, men jag tror egentligen inte att det är själva kärnan. Hm, ja en ofärdig tanke som ingen annan kanske hänger med på än.
Har bakat olivbröd ikväll också. Känner mig lite nöjd med mig själv, som att jag är lite till nytta trots allt, när jag gjort sånt. Vet inte varför. Och så luktar huset gott också.
Satt inatt och funderade lite över vad alla mina gamla kompisar från grundskole/gymnasietiden gör idag. Har ganska bra koll fortfarande, mest tack vare Mia som har überkollen. Hon informerade mig förra veckan om två bebis-tillskott i vänskapskretsen. För varje ny bebis får jag lite mer av någon slags ångest som tycks husera i själen sedan ett tag. För det är ungefär det; bebisar, fullständiga utbildningar alt hyfsade jobb, lyckliga (?) förhållanden och ofta även äktenskap numera som gäller.
Jag var på klassåterträff med nian (eller alla fyra niorna som gick samtidigt) för typ 3 år sen. Då kändes det okej på nåt vis, kanske tom att jag kände mig lite stolt över mina egna val, jag undrar vad som förändrats nu? Vad är det egentligen som förväntas av en när man närmar sig 30? Och vem är det som förväntar sig det? Vad händer om man inte uppfyller förväntningarna och vilka alternativ finns egentligen till dem? Hur vet man på vilket sätt man vill leva sitt liv?
Det verkar i många fall (iaf utifrån) som att de flesta inte tar några egentliga beslut om sånt, utan att det bara händer. Som att det vore en omedvetet självklar utstakad väg man bara följer utan att fundera. Eller kanske som en väldigt välplanerad väg som inte känns särskild konfliktfylld, inte förrän man stöter på bekymmer som står i vägen för planen.
I Mias vänskapskrets tycks det vara självklart att man hittar sin soulmate, gifter sig efter något år, får sitt första barn 9 månader senare, skaffar sitt drömhus och jäser barn nummer två. Under tiden som man har sitt trygga jobb som man studerat 3,5 år på högskolan för att få. Alt jobbar man inom service utan utbildning, (det är egentligen bara viktigt när man hamnar i situationer då man ska jämföras). Utöver det förgyller man sitt liv med trendiga tandborstar och matchande handdukar (vad vet jag??) och ikea-katalog-liknande hem. I andra vänskapskretsar ser det helt annorlunda ut. Och jag säger inte, verkligen inte, att någotdera är något att förakta. Det är bara så det ser ut. Frågan är vad man egentligen väljer aktivt, och vad man påläggs välja utan att tänka på det? Och vad är det till slut som man kommer att bli "lycklig" av? Vad är det som är tänkt för mig?
Samtidigt som det känns som gigantiska funderingar, känns det ganska värdsligt, gör det inte? Men det tar nog upp en del av mitt hjärnutrymme just nu. Alla dessa bb-annonser och befodringar känns som...ja jag vet inte. Lite plågsamma. Jag gläds såklart åt allas lycka och framgångar, men kanske jag önskar att jag samtidigt kunde lyckas med att leva mitt eget liv i nuet, istället för att ständigt fundera över vad som är tänkt och vad jag borde, vad som troligtvis kommer att hända, vem jag ska lyssna på, vad jag ska göra, hur andra ser på mig etc etc.
För att avsluta detta djupa kanske hysteriskt ointressanta blogginlägg ska jag lista några av de yrken/sysselsättningar jag tror att jag skulle gilla, oavsett om jag skulle vara bra på det eller inte.
- Radiopratare (Hur kul vore det inte att fritt (nja) få filosofera och tycka saker på det sättet?)
- Författarinna (Jag tror att nästan alla har intressanta historier inom sig, men att vissa även besitter förmågan att förmedla dem, det skulle jag med vilja ha.)
- Läkare (Den ursprungliga yrkesdrömmen, som jag dock aldrig ens varit i närheten av att kunna förverkliga.)
- Datahacker (Då skulle jag kanske tom kunna få jobb idag, om jag varit smart och valt den utbildningslinjen. Men förutom det; hur koola är inte computer-geek-girlsen?)
- Fotograf (Enbart för att jag älskar att se olika livsuttryck genom ett dokumentärfoto)
- Hantverkare av något slag (Så långt ifrån politiker-linjen som möjligt nästan, och det vore kanske inte så dumt egentligen. Man skulle kunna skapa sitt eget hem på ett helt annat sätt än ovan beskrivet, jag kanske tom skulle kunna ha mitt eget hus med ett torn..)
1 kommentar:
om man vill låta som om man rökt för mycket ganja kan man se det som att livet består av ett antal olika vattendrag, eller kanske floder och bäckar. En av dem är väldigt stor och i den är strömmen väldigt stark. Det är i den allt är "ikea-katalog-liknande". Den är lätt att hitta och hamna i, för den är ju så bred. Och den är ganska svår att ta sig ur eftersom den är så stark. Sedan finns det en massa bifloder. En del är ganska knöliga att ta sig fram på (och det är svårt att hitta inloppet till dem) men många är också väldigt vackra och omväxlande. Man kan faktiskt välja vilken man vill (och många ansluter till varandra)... Alla leder till slut fram till havet. Eller så.
Och hjärligt Välkommen till 30-årskrisen.
För övrigt tror jag mest på alternativ 2, 4 eller 6 :)
Skicka en kommentar