Att andas är en bra grej faktiskt

Nästan en vecka sedan sist och vet ni vad? Jag är inte frisk än. Det är nåt segt elände som slagit rot i mina luftrör och som gör så att det känns som ett nästintill ständigt pågående (dock mindre) astmaanfall. Det är ganska jobbigt för det känns hela tiden som att jag inte riktigt får tillräckligt med luft. Jag blir helt slut av den minsta promenadsträcka, ett par hundra meter och jag ser ut som att jag sprungit maraton.

Det blir bättre men oändligt långsamt. Frustrerande, om något. Och jag känner mig gnällig och negativ. Och trött. Eftersom jag fortfarande vaknar av hostattacker på nätterna så sover jag inte så jättebra. Ett antal nätter med bristfällig sömn och så är jag inte så skojig.

Så det var det. Och på jobbet har det stökat till sig med litegrann så jag skulle behöva min energi intakt. Men det är väl nån slags sista prövning för året eller så. Jag har då inte gett upp, skam den som ger sig. Jag ska nog vända runt den här bångstyriga båten också innan året är slut.

Perspektiv

På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Studio 1 i P1. Jag brukar som oftast missa det, men nu var jag lite tidigare än vanligt. Jag hann dock bara lyssna på början av den andra timmen och det var inte särskilt upplyftande. Vittnesmålet över telefon från en person i Syriens Aleppo var verkligen hjärtskärande. Kan inte tänka mig något värre knappt. Att vara omringad och instängd i en stad som ideligen bombas och där inga sjukhus längre finns kvar (tom Röda korsets två sjukhus hade bombats sönder). Hjälparbetare kommer inte åt staden, det finns ingen mat och regn är det bästa sättet att få dricksvatten på. Fruktansvärt. Är det så vi ska ha det? De som av olika skäl aldrig flydde, de har det allt annat än bra just nu.

Det ger en helt klart perspektiv på livet. Min eländiga förkylning som inte vill ge sig och vars hosta håller mig uppe på nätterna och får kollegorna att hålla sig på avstånd, den känns ganska liten i jämförelse. 

Det finns alltid någon som har det värre, på riktigt är det ju sant, och ofta tycker jag inte om att jämföra bekymmer då det inte borde finnas en värderingsskala. Det som är eländigt för dig är eländigt för dig. Men ibland kan man behöva ryckas ur sin egen bubbla. Jag gjorde då det idag. 

Gnälla av sig

Jag är som inne i nåt eländigt humörs-il just nu. Allt känns lite halvtungt och besvärligt. Klart det påverkar att jag varit sjuk sedan förra helgen. Alla tjoar om att jag borde vara hemma från jobbet (vilket jag bara blev stressad av, jag var ju hemma tre dagar förra veckan) och själv känner jag mig bara sur och som att jag vill dra mig undan och jobba ifred, typ. Det var okej på förmiddagen en stund men sen kändes allt riktigt tungt så efter mitt eftermiddagsmöte så for jag hem och jobbade istället. Jo jag vilade också, och drack oändligt äcklig hostmedicin som jag köpte på vägen hem men blev bara än mer irriterad på att inte funka till fullo. 

Jag är trött, irriterad, trött, less och hängig. Mörkret är skit, regnet är skit, huset är ostädat och det känns som att inget kul är på gång. Jag känner mig efter på jobbet, jobbet känns trist och jag känner mig säker på att ingen annan arbetsgivare vill ha mig någonsin.

Det går över förstås, jag är bara i en svacka just nu. Men jag behöver gnälla av mig lite så kanske det blir bättre. Saknar M och längtar efter lite sammanhängande, planerad ledighet. Jag funderar på att spendera en del av flexen och några sparade semesterdagar kring jul så att jag faktiskt får lite ledigt. det kanske skulle vara behövligt.

Så, nu har jag gnällt av mig. Hoppas det inte drog ner någon. Och låt oss hoppas att jag får sova hostfritt inatt så kanske jag är på bättre humör imorgon. Back on track.

Jomen

Helg recap

Vi hade köpt tågbiljetter till Sundsvall i lördags, Lil'sis och jag. Men ödet försökte ändra våra planer. Jag som trodde jag var på bättringsvägen och gick till jobbet i torsdags blev bara sämre igen (fast nu mer förkylning än influensa) och sov knappt natten till lördag. Och precis då jag var klar och skulle ge mig iväg till tåget så kikade jag ner i källaren för att se om luftavfuktaren behövde tömmas innan jag for, bara för att se vatten på källargolvet. Inte i hela källaren (men drygt halva) och bara nån centimeter men ändock. Skyndade mig ut, drog först ut fel pump (hur många pumpar har man?) innan jag insåg mitt misstag, slet upp brunnslocket i ren stresspanik, lyckades få ner rätt pump och hitta ett uttag som faktiskt funkade. Ringde M som sa att jag inte kunde göra så mycket mer just då utan att jag skulle åka trots allt så speedade iväg i Suzyn. Och hann med tåget.

Sött resesällskap hade jag (ja även Lil'sis som dock inte är i bild). Och helgen blev bra. Vi hade en stillsam men trevlig helg. Spenderade en stor del av lördagen på Birsta, sen lagade M supergod mat åt oss och så såg vi film på projektorn och drack cava. Lyx! På söndagen såg vi mer film, gick en riktig långpromenad (så Solo kunde bli med), besökte M:s arbetsplats, pratade lite resplaner, den kommande julen m.m. 

Jag kom hem ganska sent igår (till ett nästan torrt källargolv), nöjd med helgen och lite, lite piggare. 

Fredagskväll är idolkväll i Sara-huset

Även om jag bara jobbat två dagar den här veckan så är jag likt andra fredagskvällar mest trött. Lite hostig och frusen och kanske lite smått lättad efter att ha lyckats ta mig hem genom slask, snöblandat regn och blåst. Det har blivit så väldigt mörkt nu när mycket av snön försvunnit igen (tråkigt nog).

Ikväll hänger jag i soffan i min snuggie, med en ask noblesse (som jag av nån anledning blev sugen på), en massa te och vatten och kikar på Idol. Det börjar bli spännande nu när det bara är fem kvar. Till skillnad från förra året så tycker jag inte riktigt att det finns några solklara finalister. Röstmässigt så slår väl Rebecka det mesta men jag gillar det lågmälda och genuina med Oskar (som kanske är närmast den typ av artist jag skulle lyssna på) och de gånger Jesper visar sig på sin bästa sida så är han riktigt bra. Liam är kanske den starkaste egentligen av killarna men han har som aldrig riktigt fastnat hos mig av oklar anledning. Charlie jobbar hårt och känns genomtänkt men hans scenspråk är på nåt vis lite tonårigt (i brist på bättre ord). Han har varit bäst i lite rockigare låtar. Rebecka förtjänar en plats i finalen, hon kanske är den mest självklara, men för mig är hon lite mycket Charlotte Pirelli (duktig men inte min typ av artist).

Men ja, det har varit småjobbiga utröstningar flera veckor nu. Just för att jag på nåt vis gillar dem alla på olika sätt. Klena Sara som vill att alla ska vinna... Vi får väl se hur det blir ikväll helt enkelt.

Downhill

För att fortsätta mitt gnäll så vaknade jag i morse och kände mig än sämre än igår. Bannade mig själv en stund, låg kvar och såg nyheterna med en trött katt och sen när jag började piggna till klev jag upp, drog på mig en klänning (det är ju fredag) och for till jobbet. En i stort sett mötesfri dag och fredagar är också oftast lugna vad gäller besökare, telefonsamtal och mejl. Det är som att det varvar ner på alla håll inför helgen. Det är skönt, det är då jag hinner mest administrativt arbete. Och då det är som mest gemyt på kontoret.

Självförvållat så jag ska ju inte gnälla alls egentligen. Vid halv tre mötte jag min chef i korridoren som tittade skarpt på mig och frågade om jag inte skulle ta tidig fredag. I samma veva hörde Lil'sis av sig och frågade om fikadejt så då dröjde det inte så länge förrän jag kunde stänga ner datorn och fara.

Så var den korta arbetsveckan slut då. Nästa vecka ska jag förhoppningsvis gå in med mer kraft och ork.

Att vara envis är inte alltid bäst

Jag visste ju redan då jag slog upp ögonen i morse att det egentligen var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men stresskänslan jag upplevt har inte heller varit bra (det är dock något jag reflekterar över för mig själv en del) och det kändes som att jag ville komma iväg och bara få lite koll på läget.

For förbi rummet på stadshuset där jag huserat i några veckor men som jag inte kunnat tömma efter mig eftersom jag blev sjuk, packade in allt i bilen och for till kontoret. En väldigt skön känsla att ha fått tillbaka kontoret, det måste jag säga. Att få ställa upp och i ordning mina grejer, ha min knirriga stol och ett korrekt inställt skrivbord. För att inte tala om kontorstelefon med headset, väldigt saknat.

Men det var tungt, speciellt före lunch. Bara att gå de två trapporna upp gjorde mig andfådd nånting och det kändes lite som att jag hasade mig runt och försökte hänga med i vad som diskuterades i fikarummet då vi satt där. Men det blev lite bättre och huvudet vaknade till. Ikväll känner jag mig dock inte så väldigt pigg utan snarare rätt urlakad.

Imorgon blir det en kort dag. Det sa jag förvisso idag också (och om väldigt många andra dagar, inte minst fredagar) men på riktigt borde jag försöka hålla det. En kort lista på morgonen över dagens måsten och när de är klara så ska jag försöka bege mig. Imorgon ska de också slå igång ventilationen har jag hört så då kanske luften blir behaglig att vistas i igen. Jag hoppas, hoppas att det inte blir nån huvudvärk mer nu när de är klara med saneringen.

En vanlig Sara-fras på arbetstid...