Om vi bortser från det så väldigt logiska att samtliga läkare i Grey's Anatomy nu nog har varit inlagda på Seattle Grace Hospital där de också jobbar (åtminstone tre har väl dessutom avlidit på platsen) så får jag säga att jag gillar säsongsstarten av serien såhär långt. Det märkliga är väl kronologin just nu. Andra avsnittet kändes som att det skulle ha varit först eftersom det första redan gett oss utgången på avsnitt två. Men ja, just för tillfället har tröttheten jag kände på serien tidigare åtminstone tillfälligt gett vika. Vi får väl se hur länge det håller i sig.
Jag har läst många trötta åsikter om Teds eviga mammajakt i HIMYM, men det är nog först nu när säsong 8 just dragit igång som jag också börja känna en viss tomgång. Inte så mycket över mammajakten, den har nog alltid varit sekundär för mig, men att det känns som att historierna blir allt mindre överraskande och allt mera som upprepningar från övriga säsonger. Och jag tror faktiskt inte att det går att vända runt det så mycket mer, det är nog helt enkelt dags att Ted får hitta sin fru nu.
Lite samma känns det i TBBT i vart fall vad gäller on-and-off-again-romansen mellan Leonard och Penny. Tar det slut nu igen så snälla låt det vara så och hitta på nåt annat! Och när jag ändå är igång med önskningar så hade jag nog gärna sett att nåt nytt hände på Sheldon/Amy-fronten också. Men det har inte varit dåliga första avsnitt av säsong 6. Framför allt det andra var roligt, men det stod mest Howard, Bernadette och Stuart för.
New Girl har ju också nån form av "Ross & Rachel"-syndrom, även om det egentligen aldrig på riktigt varit något mellan Jess och Nick. Och det känns smart, för när det väl har hänt (och det lär väl hända) så försvinner själva grejen, tror jag. Men New Girl har skött sig väldigt bra med sina första avsnitt av andra säsongen. Till och med Smith, som jag hittills haft lite småsvårt för, har varit riktigt bra.
2 Broke Girls är serien jag aldrig riktigt kom att gilla sådär väldigt mycket under första säsongen. Men andra säsongen har faktiskt öppnat ganska bra. Kanske för att boob-skämten har hållits nere lite och för att det faktiskt har varit lite intressanta historier. Men fortfarande är det för mycket "rabbla-skämt-på-rad-som-svar-på-alla-repliker"-varning för att jag ska tycka att det är riktigt roligt.
I Up All Night har det nu blivit omvända roller. Will Arnett's pappafigur ska gå tillbaka till jobbet när Christina Applegate's mammafigur blivit av med jobbet och behöver stanna hemma. Jag har faktiskt bara sett första avsnittet än, men det var absolut okej. Jag gillar verkligen kemin mellan de nämnda två och jag ser det som en bra sak att man ändrat storyn så pass mycket inför andra säsongen. Det ger även birollerna en chans att utvecklas. Ut har dessvärre assistenten Missy fått gå (väl?) men in tycks samtidigt en onscreen-bror till Applegate kommit. Kan säkert bli väldigt bra.
Att Parenthood fortfarande är den bästa drama-serien någonsin, behöver jag ens skriva det?
Till sist Two and a Half Men. Jag vet att många stör sig på Ashton Kutcher, men för min del är han nog den enda orsaken till att jag alls tittar. Jag tycker annars alltid att det varit de återkommande kvinnliga birollerna som hållit uppe serien så Walden är den första man som jag nog tycker för serien framåt lite på egna ben. Fast ska jag vara riktigt ärlig hade han lika väl kunnat få en alldeles egen ny serie, för inget av det som var serien från början är särskilt roligt längre. Framför allt Alan-historierna har blivit outhärdliga. Men, jag skrattade gott när Walden hade med sig Michael Bolton hem...
Serier jag inte ännu börjat se nya säsonger av; Mike & Molly, Dexter (hur kan jag hålla mig?), Modern Family och Homeland. Alla av anledningen att jag väntar på att M ska ha tid att se dem med mig. Snart är nog dock deadlinen ute för det...
