Kisse-bekymmer

Kattkissandet har förresten fått sin lösning, även om det ännu inte riktigt upphört. Det visade sig vara matneurotikern som börjat kissa inne. Men inte av det skäl vi trodde. Vi for till veterinären i fredags efter att ha torkat kisspöl med blod i på torsdag kväll. Veterinären trodde att stress över maten skapat blåskatarr och dessutom visade det sig att hon hade lite förhöjda njurvärden som antingen kunde vara bestående problem eller ett resultat av uttorkning efter allt kissande. Röntgen visade tack och lov inga urinstenar eller något annat läskigt (förutom en del övervikt). Så hem med lite smärtstillande för katarren och en njurdiet.

I lördags blev det plötsligt värre. Små kisspölar precis överallt och en väldigt stressad kisse. Till sist hittade vi henne sittande i kiss, flämtande med hängande tunga och till och från fräsande, troligen av smärta. Så det blev ett akut besök hos veterinären igen. Hon fick en stor påse dropp under nästan två timmars tid och efter mycket om och men lyckades vi få ur henne ett urinprov (inte det lättaste, plötsligt var kissandet som ett minne blott när vi väl kom dit...). Hon fick en spruta antibiotika och så for vi hem, inte så mycket klokare. Dagen efter kom ett sms från veterinären att provet visade på bakteriell urinvägsinfektion så efter allt valsedlande for vi och hämtade ut antibiotika. Redan den spruta hon fick dagen innan verkade dock ha resultat, en mer avslappnad och betydligt mindre kissande (och utan synbar smärta dessutom) katt hade vi.

Orolig kisse med dropp

Nu återstår en del frågor om det där med njurdieten osv. Jag tänker ju att njurarna påverkats av uvi:n, men jag fick inte tag i veterinären idag så jag vet inte hur de tänker att vi bör göra. Vi får se helt enkelt. Oavsett är hon mer nöjd, förvisso fortfarande ganska 'klängig' men mer välmående. Kissar utanför lådan gör hon dock fortfarande lite så vi är som tillbaka till stadiet där vi måste lyfta in henne i lådan då och då för att få henne att åter koppla att det är där hon ska vara när behovet kommer. Jag antar att det inte är nåt konstigt det heller, men jag hoppas att det ger resultat snart.

Glada och nöjda är vi att det inte verkar vara nåt allvarligt i vart fall. Alla reagerar lite skeptiskt när vi berättar att hon snart är 13 år, som om det vore kört eller nåt. Men vi har ju planerat att ha henne kvar i familjen i många år till. Så ska det bli!