måndag, februari 20, 2017

Galghumor

Det är ju lite fint att ha någon att oroa sig över, men allra finast förstås när någon oroar sig för en själv. Inte så att jag vill att nån ska våndas, men det kan vara ett fint uttryck ändå. 
M skulle hjälpa mig att smörja till gåbandet i helgen men så snart han fått igång det och jag tryckt upp bandet i den hastighet jag brukar gå så sa han först "Går du såhär fort?", varpå han tappade balansen något och klev av, vände sig om mot trappen och sa sen med en inte så vanlig övertydlig röst "Du får inte gå såhär nära trappen!" Jag skrattade åt honom och sa att jag vanligtvis inte trillar av bandet och att det är långt bak till trappen, men han upprepade det igen.

Lite senare i bilen sa jag till honom att det var ovanligt att se honom så orolig (han är som alltid den lugnaste jag vet) och att det var lite sött att han bekymrade sig för mig. Han skrattade till och sa att han bara oroade sig för att jag skulle fläcka ner trappen om jag föll ner där och gjorde mig illa. "Den är ju inte ordentligt inoljad, vet du, den suger åt sig allt", sa han och skrattade.

Som sagt; fint! :)

Vintervägar igen

Idag har det varit en riktig "måndag". Jag brukar inte ha "måndagar" på så vis men de här mornarna som M åker hem tidigt så har det börjat bli lite så. Jag är inte outhärdligt trött, bara lite seg av dålig sömn efter kl 4 på morgonen.

I morse efter att han farit så satte jag mig dumt nog vid datorn och läste nyheter för att bli trött igen. Bland det första jag läste var en artikel om en dödsolycka vid Husum, norr om Ö-vik, som skett mellan lastbil och bil igår kväll. Vägen hade varit avstängd fram till efter midnatt. Först blev jag lite lättad att M trots planen inte for igår kväll (även om han bara hade behövt drabbas av timmar i kö om han farit vid tänkt tid) men sen blev jag orolig över att det jättehalkiga väglag som beskrevs i artikeln fortfarande var verklighet. Jag ringde honom och bad han ta det lugnt (igen) men blev väl inte lugnare av det.

Så fram tills att klockan ringde så pendlade jag mellan att slumra till och drömma obskyrt eller läskigt, och att vara vaken och önska att tiden gick fortare (och att jag faktiskt kunde somna).

Men fram kom han förstås och allt gick bra. Och jag tog mig till jobbet dessutom. Men nu är jag rätt less på vintervädret. Förra veckan vill jag med bestämdhet hävda att det utlovades vårsol den här veckan men så föll det en hel massa snö istället under helgen och nu utlovas det en massa minusgrader istället. Jag vet att det bara är februari, men när jag väl fått lite smak på vårvädret förra veckan så hann jag gå vidare från vintern...

fredag, februari 17, 2017

Det går framåt-nedåt

Och mitt lilla projekt med att äta nyttigt och röra mig har funkat riktigt bra i veckan. Jag ska inte säga att det blivit enkelt; vissa dagar har varit riktigt tunga. Inte minst de där sena dagarna efter jobbet när jag är trött och inte riktigt känner för att laga mat men måste kryssa mig förbi alla "enkla" alternativ och dessutom spatsera förbi godisavdelningen just vid kassorna medan den där mörklädda och hornprydda inre personen ivrigt viskar "en liten påse godis gör väl inget?". Lite så.

Men i måndags kom jag i ett par byxor jag köpte före jul som jag då inte kunde knäppa (men inte orkade lämna igen, i hopp om att de skulle passa senare) och det kändes som en fin belöning. På vägdagen i onsdags fick jag dessutom ett resultat bättre än veckan före, så visst har jag haft en del medvind. Jag hoppas att det håller i sig ett tag till innan den antagligen obligatoriska motvinden kommer. M är en fin påhejare som tagit rollen som hejarklack och som är den jag skickat chattmeddelanden till när jag motigt avstått allahjärtansdag-bakelsen på jobbet eller lyckats laga till en god middag med lagomt många kalorier i. Det hjälper faktiskt att få små uppmuntrande ord tillbaka.

Jag har en plan att jag ska aktivera mig minst fyra (gärna fem) dagar i veckan och just nu är det antingen gåbandet eller simning som gäller. Det går också rätt bra än så länge, även om jag är väldigt trött vissa kvällar då jag tvingar mig upp på bandet. Men simningen efter jobbet idag gick istället väldigt lätt. Det var först väl uppe ur vattnet som jag kände hur tung och trött jag kände mig. Och på vägen hem när jag nog egentligen helst hade velat plocka med mig nåt onyttigt till middag åt mig och M, som är på väg hem, så stannade jag på bästa sushistället och köpte varsin låda där. Lite klapp på min egen axel där.

Nu satsar jag på en bra helg med god mat utan att dra iväg alltför mycket över gränsen, och så har jag siktet inställt på att passera ett första delmål på onsdag.

Minnet är kort men bra...?

Som typiskt mig att inte komma ihåg det som var nästan viktigast igår; hämta ut bilen från verkstan. Jag var lite grinig till att börja med över att behöva lämna in den för att byta halvljuslampor, något jag alltid fixat själv tidigare. Men på Suzy satt de så konstigt till att varken jag, M eller Lil'sis pojkvän lyckades komma åt kåporna. Så jag tänkte att det kanske var lika bra att kapitulera och lämna in den, "inte kan det bli så dyrt".

Men så var det då det där med att komma ihåg att jag lämnat in den. Arbetsdagen gick och ett möte drog ut på tiden, helt utan att jag hade en tanke på att jag egentligen hade bråttom och behövde avbryta. Först när jag sen skulle avsluta ett telefonsamtal med en medarbetare och han sa "Kör försiktigt hem nu, jag läste om olyckan i dina krokar igår" och svarat tack och skulle lägga på så slog det mig att bilen inte var på parkeringen. Jag slängde på mig kläderna och småsprang hela vägen till verkstan men såklart hade de hunnit hem, ingen eftersläntare kvar en kvart efter stängning.

Det hela löste sig ändå. Lil'sis och Joel kom till undsättning och skjutsade hem mig. De blev bjudna på middag som tack och sov sedan över (och blev väckta i "ottan" för att jag behövde tillbaka till jobbet). Oerhört tacksamt att jag hade den backupen.

Sen blev det ju inte så billigt att byta lamporna, trots att jag hade med mig lamporna jag köpte för att byta själv. Så inför nästa gång ska jag leta video på nätet för att se hur man ska göra. Det borde väl inte vara så svårt ändå?

lördag, februari 11, 2017

Potatisvana

Det som är svårast då man räknar kalorier och ska planera måltider, är att man behöver tänka bort potatis, pasta och bröd. Bröd kan jag leva utan (och då försvinner också en hel del ost, min stora last, vilket är bonus) och egentligen det andra med, men det är betydligt svårare att komma runt och samtidigt få en vettig måltid. När jag planerar nu så tänker jag 1) nåt med bra protein (grönsaksbiffar, quornprodukter, sojaprodukter osv) och 2) grönsaker. Det innebär hittills kokta/ångkokta grönsaker eller ugnsstekta grönsaker. Det är gott, men jag måste hitta nåt mer att variera annars kommer det att bli tråkigt på sikt. 

Jag sonderar terrängen vad gäller receptbanker i appar osv just nu på jakt efter variationer, men helt lätt är det inte. Nåt positivt däremot är att jag återupptäckt något jag åt väldigt mycket av under studierna; Ajvar Relish. Jag föråt mig helt klart på det men det var riktigt gott och funkar bra för att göra det mesta lite roligare på tallriken, även om jag aldrig varit nån större såsmänniska.

Helgerna är dessutom lite mindre strikta än vardagarna. Dels är det lite svårare de helger som jag inte är själv, det äts ute ibland osv. Men så vill jag ju känna att jag kan unna mig nåt ibland också. Om jag håller det så strikt jag kan 5 dagar i veckan (vilket lätt innebär en halvering av antalet kalorier än förut) så kan jag släppa lite lite på det under helgen. Det lär gå långsammare, men motivationen kanske räcker längre. Det betyder inte chips- och pizzafrossa på helgen, bara lite mindre nogräknat. Och kanske nån liten påse godis ibland.

fredag, februari 10, 2017

På't igen!

Jag försöker åter sedan en tid att äta bra och medvetet igen, i kombination med mitt simmande nyttjandet av gåbandet. Hittills går det förvånansvärt bra och nästan utan att det känts jobbigt särskilt mycket. Jag inser att slarv och stress i kombination med vad jag såg någon kallade för "känsloätande" har skapat rotade vanor som inte är bra men inte heller helt enkla att bryta. 

Jag har aldrig haft en särskilt bra relation till ätandet. Perioden då jag skulle benämnts som "normalviktig" i vuxen ålder har varit väldigt kort. Jag var underviktig, i perioder väldigt underviktig, fram tills ungefär 20-års ålder, men med nån slags gen som gett nästan alla helsyskon i familjen en putande mage, vilket gjorde att jag aldrig kände mig smal eller särskilt fin. I takt med att jag började bena ut saker i mitt liv efter att jag flyttat hemifrån så vände relationen till ätandet och jag gick upp i vikt istället. Och fortsatte förstås precis som tidigare att känna mig oändligt obekväm i mig själv. Jag blir på riktigt ledsen då jag ser bilder på mig själv för 20-30 kilo sedan med vetskapen om att jag kände mig lika tjock då som idag. Satans onödigt. Hade det inte varit så, hade jag antagligen sett någorlunda likadan ut idag.

Men, som en gammal kollega till mig brukar säga; "liten backspegel, Sara, och stor framruta". Jag har ett mål som kanske inte är så enkelt att nå, men oavsett om jag kommer 60 eller 80 procent av det så är det en seger. Jag måste bestämma mig för att se det så. Och göra målet hållbart. Jag är inte ute efter att bli pinnsmal, jag behåller gärna lite kurvor, men jag vill må bättre och känna mig bättre. Mer som mig själv (vad nu det är).

Jag skrev en liknande text i veckan, men som jag sen tog bort igen. Jag tänkte att det bara skulle vara löjligt att visa att jag försöker igen. För det är "igen", inte alls första gången. Men så blev jag lite förbannad av en grej i veckan, som påminde mig om att det är så enkelt att skratta åt överviktiga och anta att vi inte förstår att vi är det eller vad vi ska göra åt det. Det är ju inte riktigt så enkelt. Säger och tänker folk liknande saker om en alkoholist eller för den delen om en anorektiker? 

Personligen tycker jag att sjukvården idag är totalt bristfällig vad gäller övervikt i samhället. Bantningspiller och operationer är säkert bra, som sista utväg, men det är beteendeförändringar och mental styrka man borde fokusera på först istället, det är ju där problemet sitter, skulle jag vilja påstå. Men mig veterligen finns ingen sådan hjälp att få, åtminstone inte innan du uppnått sjuklig fetma. Jag reflekterade i veckan på att det finns stöd att sluta röka/snusa för medarbetare men inget stöd för den som vill gå ner i vikt, trots att det antagligen innebär lika stora hälsorisker på sikt.

Ja, nu har jag kanske mässat färdigt för idag. Jag ville bara inte censurera mig själv i min egen blogg. Det här upptar en hel del tid och planering i mitt huvud just nu, så varför inte vara öppen med det? Den här gången har jag ingen som gör det med mig heller, jag har just inget bollplank eller support, mer än min kära M som hejar på och stöttar allt han kan. Det är ju inte fy skam det.

onsdag, februari 08, 2017

Sara och parkeringshus

Ikväll har jag varit ute på middag med bästa brudarna igen, vår trevliga vana som vi lyckats få till riktigt bra, måste jag säga. Vi har dock varvat stans restauranger (som har vegetariskt och ett vettigt pris) men ikväll blev det en gemensam favorit; Sagami. Sjögrässallad och sushi och jag var väldigt nöjd. Sen gick vi till ett fik och surrade tills det stängde kl 21.

Vi hade parkerat på olika ställen så jag gick själv till parkeringshuset där jag ställt Suzy. Det stod på dörren att trapphuset stängde kl 21 men dörren var öppen så jag gick ändå in. Jag ogillar parkeringshus och dess trapphus egentligen närhelst på dygnet, men kanske allra mest på kvällar och nätter. Så jag skyndade på lite. Väl uppe vid min våning var dörren låst så jag fick gå ner igen. Då såg jag att någon hållit den dörren öppen när tidslåset gått igång, för låskolven var nere vilket hindrade dörren från att gå igen.

Så jag fick gå runt och in via bilvägen och jag småsprang två våningar upp med en riktigt olustig känsla. Vet inte varför det ger mig såna känslor, men parkeringshus är ruggiga. Inte minst det där jag stod. Jag mötte en tjej halvvägs och det såg lite ut på hennes min som att vi hade samma känsla innan vi log i nåt slags samförstånd.

Vet inte varför jag jagar upp mig av ett parkeringshus men jag gör ofta det, jag kan inte riktigt styra det. Det känns otryggt och instängt på nåt vis. Jag har kanske sett för mycket film.... Jag borde kanske sluta parkera där, men det är smidigt att kunna sätta i motorvärmaren.

Nu är jag då hemma hos de två understimulerade svansarna (det börjar bli rätt mycket vårhormoner och -känslor i svanslägret, typiskt vårtecken) som skulle busas runt med och kammas innan jag fick lägga mig i sängen. Ser fram emot veckans enda mötesfria arbetsdag imorgon och hoppas hinna stöka undan så mycket som jag kan vad gäller administrativa saker som hamnat lite i skymundan. Jag bara älskar såna dagar då jag får pricka av punkt efter punkt på att-göra-listan, styra upp saker på kontoret, städa skrivbordet och gå hem med en känsla av att ha hunnit med mycket. Jag hoppas det blir så i vart fall...

söndag, februari 05, 2017

Söndag, söndag

Det blev en lindrig förkylning ändå. Jag gick till apoteket och fick tips om en nässpray som skulle vara bra för bihålorna och den gjorde susen ganska fort. Trycket i huvudet försvann nästan direkt. Jag är fortfarande snuvig men inte så farligt. Känns ändå som en seger.

M åkte för helgen för en dryg timme sen ungefär och jag försöker hålla mig sysselsatt och jaga bort den där jobbiga känslan jag har varje söndag vi skiljs åt. Märkligt att det är så fortfarande ett drygt år senare. Och jag tror det är ganska ömsesidigt. Han blir lite seg och drar ut på saker och kommer aldrig iväg då han tänkt medan jag går runt och vill "pyssla om" på nåt vis.

Men nu har han farit och då har vi vår vanliga lunk här hemma. Rosa blir lite ledsen och går undan (även om det är mycket mer kortvarigt numera då hon verkar lärt sig att han alltid kommer hem igen), Smilla är ganska obrydd och jag försöker plocka undan handdukarna som M har en tendens att sprida omkring sig, plockar disk, startar lite för sen tvätt inför morgonens arbetsdag och försöker sen hitta nåt jag vill se på tv under tiden som jag väntar på att han ska ringa och säga att han är framme.

Just ikväll tittar, eller snabbspolar mestadels faktiskt, jag mig igenom gårdagens delfinal i melodifestivalen. Nu har jag hunnit läsa rubriker med kritik så förväntningarna var väl inte höga men... Nja, det är åtminstone hittills inget vidare. Det känns faktiskt mest som att jag tittar på ett barnprogram med tråkig pausmusik. Jag vet inte om man ska skylla på programledarna för hur bra kan det bli med det manuset? Inte särskilt väl? Det brukar bli bättre till finalen och det är ju på nåt vis Eurovision som är roligast i slutändan ändå.

Det blev en variant av engelska scones till frukost både lördag
och söndag i helgen. Finns inget bättre än just gräddade scones!

Nä nu ska jag strax byta över till säsongstarten av Hela England Bakar på TV4 play istället, som jag saknat det!

onsdag, februari 01, 2017

Planeraren

Jag blev såklart tokförkyld. Typiskt. Men ingen feber utan mest rinnsnuva så jag överlever det också. Men typiskt.

Jag försöker rodda ihop en semesterresa och såklart är det krångligare än något, säkerligen delvis för att jag alltid gör saker lite mer krångligt då jag vill ta väl övervägda beslut etc. Men så blir det oftast bra också. Vi får hoppas att det gäller även den här gången.

Den här gången är det mest troligt en tågresa utomlands som ska pusslas ihop. Inte helt enkelt men jag har hittat en speciell resebyrå i Kalmar som gett mig mycket hjälp. Nu är det väl mest att se vilket alternativ av alla de jag fått som passar majoriteten bäst. Personligen har jag redan en favorit, som dock innebär ganska lång restid och med flera byten och hade det bara varit jag och M som skulle åka så vet jag att vi tagit det alternativet och sett det som ett litet äventyr. Bara att hinna se tre länder på väg till ett annat är ju häftigt, inte sant? Har man tid så gör det ju som inget. Men vi får se vad resten tycker. Det märkligaste i kråksången är att den resan skulle kosta som två tur-och-retur-resor till Sundsvall, ungefär. 


Jag ska berätta mer när jag vet mer, men jag ser hursom fram emot att få resa väldigt väldigt mycket. Jag blir fortfarande alldeles lycklig av tanken på vår Barcelona-resa för 2,5 år sen. Det var så mysigt!

Enda molnet på himlen är förstås de två svansarna som inte vill att vi åker nånstans. Vi måste lösa situationen för dem så bra som möjligt. Lämna bort dem? Få nån att bo här? De får inte kunna springa bort och de måste vara med nån som bryr sig om dem... Inte lätt att vara hönsig kattmamma...

tisdag, januari 31, 2017

Tisdag

Jag hoppas att jag bara är trött efter simningen tidigare idag, men jag känner mig lite vissen nu ikväll. Trött-ont i huvudet och plötsligt snuvig med ett tryck i bihålorna. Förhoppningsvis inget alltså, men jag kan ju ha blivit smittad av det som M hade förra veckan då han var hemma med feber och snuva. Vi får väl se. Oavsett har jag planerat att jobba hemma imorgon så då blir det en lugn dag iallafall.

Det känns annars väldigt skönt att ha kommit igång med simningen regelbundet. Idag kändes det lättare igen, inte sådär tungt som jag tyckte i början. Och det känns dessutom som att det går fortare att ta sig igenom de 1000 metrarna än för tre veckor sen. Jag är snart redo att utöka lite, med andra ord.

Jag har försökt se en del Oscarsnominerad film senaste veckan, jag har gått från 7 sedda till 12 åtminstone, men det är en lång lista totalt. Ikväll orkar jag inget engagemang utan det blir lite gamla "Big Fat Quiz of Everything" på youtube istället (tips f.ö till er som precis som jag gillar brittiska humorprogram).

Men till helgen blir det förhoppningsvis La La Land på bio!

söndag, januari 29, 2017

Tåg är min grej!

Jag börjar bli en smart tågresenär. Åtminstone på sträckan Umeå-Sundsvall. Jag åkte ner igår med morgontåget vid 7 och det var som vanligt lugnt och stilla. På söndagståget vid 18-tiden är det dock en annan sak. Ofta erbjuds 1:a klass-biljetter för några extra tior och just söndagar är det verkligen värt det. Då är det mycket folk, varmt och inte sällan lite högljutt med reströtta barn osv. Dessutom får du igen de extra tiorna genom att det bjuds på gratis kaffe/te, flaskvatten, fikabröd, frukt och dagstidningar i 1:a klass. 
Måste också säga att internet funkar väldigt bra på SJ:s tåg. Jag brukar ha med paddan och se film via Netflix eller Viaplay och det funkar alltid bra, även i tunnlarna (tack vare bra buffrande, gissar jag).

The Jungle Book och en kopp te, bra tågsällskap
Över lag har jag bara gott att säga om tågresandet, inte minst SJ, som jag oftast väljer. Tror att det varit en enda försening och då med mindre än 10 minuter, de gånger jag åkt senaste året. Jag har inte åkt med Norrtåg sedan tågkompaniet tog över, men det lär jag väl göra snart. 

Tryggt och behagligt resande, på marknivå, det är min melodi. Tåg är definitivt min grej. 

torsdag, januari 26, 2017

Oscarsnomineringar

I tisdags släpptes Oscarsnomineringarna äntligen. Nu har den lite fåniga (såklart) men roliga och årliga personliga utmaningen att hinna se så många av filmerna som möjligt. I tisdags kunde jag pricka in endast 7 filmer som sedda, men flera andra var filmer jag velat se och ytterligare en hel del är filmer jag gärna ser nu när jag uppmärksammats på dem. Utan att vara nån expert tycker jag att det var ett bra gäng filmer med på listan:


Det här är de som har mer än en nominering (antalet står bredvid). De kursiva med streck före har jag alltså sett så jag hade lyckats pricka in rätt många av de i toppen. Sen kvarstår en lååång lista på filmer med bara en nominering. Inklusive en massa dokumentärer och kortfilmer, som man i stort sett aldrig kan se då de inte publiceras öppet, vad jag vet. Bra i år är att det är många som faktiskt hunnit ha premiär i Sverige före galan. Inte alla förstås, men många. Vi verkar fortfarande inte vara redo för globala premiärer i större utsträckning...

Framför allt ser jag fram emot La La Land (2016). Kanske så mycket att jag har för höga förväntningar för att få en bra filmupplevelse när jag väl ser den. Men jag vet egentligen inte vad den handlar om, bara att de trailers jag sett är märkligt mysiga och snygga.


Goda nyheter!

Så fick vi då äntligen lite goda nyheter på kattfronten. Jag hade ledigt i eftermiddag för att ta Rosa på återbesök till veterinären idag. Nervös som få. Å ena sidan verkar hon okej, hon gör lite trixande med munnen ibland bara, men jag var ändå inställd på att bästa läget skulle vara en ny antibiotikakur, och värsta läget en ny operation. Men inget av det behövdes, som det såg ut. Veterinären fick kika i munnen utan att ge lugnande (varför lyckas aldrig vi med det?) och kunde se att nästan hela delen av käkbenet som förut var blottat nu täckts med växande tandkött. Bara lite syntes än. Så ingen antibiotika, det var inte infekterat och hon verkade inte ha ont.

Bästa presenten på länge!
Det var en segerkänsla i hela kroppen då jag lämnade veterinären med henne. Jag satte mig i bilen och ringde (en lika nervös) M och berättade de goda nyheterna sen for vi hem och firade med torrfoder, som det nu var fritt fram för igen. Hon har gått fram och åter till skålen och ätit, den lilla sötsvansen. I vanliga fall då vi varit hos veterinären så brukar hon gå undan och vara i fred men idag har hon sökt uppmärksamhet och velat kela. Kanske hon också förstår att det är goda nyheter. Klart det; inga sprutor, ingen påtvingad sömn och ingen smärta. Typiskt bra tecken...

Jag är jättenöjd, dagen kunde inte ha blivit bättre.

måndag, januari 23, 2017

Måndag med filmutmaning

En mysig helg med bästmannen är över och första arbetsdagen på veckan avklarad. Med tanke på att jag somnade först efter halv fyra i morse (jag hade svårt att somna då M var på väg hem, som en konstig vana jag tycks ha) så trodde jag att jag skulle vara mör på jobbet idag men det gick bara bra. Enda mötet jag hade var mitt medarbetarsamtal med min chef, i övrigt kunde jag beta av en liten lista med administrativt fix på.

Nu börjar jag dock bli lite gäspig så det lär bli en tidig kväll. Sitter framför en film som inte riktigt lyckas fånga min fulla uppmärksamhet, och jag tror inte att det beror på trötthet. Vill minnas att jag hörde att Bridget Jones's Baby (2016) skulle vara helt okej, men efter att ha gett den drygt 30 minuter så tog jag alltså fram datorn. Inte bästa betyget. Kanske inte riktigt lika illa som jag minns film nummer två men alltså inte särskilt bra heller. So far. T.om Colin Firth ser uttråkad ut. Och Hugh Grant ville inte ens vara med. Men jag hade svårt att hitta nåt som jag hade lust för, så då blev det till sist den.

Jag såg klart Gilmore Girls, alltså den nya serien/säsongen A Year in the Life (2016), inatt när jag ändå inte kunde sova. Jag vet inte vad jag tycker riktigt. Jag tror att det var en nackdel att se den direkt efter originalserien, jämförelsen blev så direkt på nåt vis. Men i mycket var den absolut bra. Jag gillar att allt inte gått så himla bra för precis alla, att det fanns lite realistisk förankring i det hela. Och jag vet att det inte riktigt har med serien att göra, men det var kul att Lauren Graham hade med sig lite gäspelande "familjemedlemmar" från min så saknade favoritserie Parenthood som slutade för ett par år sedan nu. Det var definitivt gjort för fansens skull.
Ska jag säga nåt negativt så hade jag nog föredragit 8 "normalkorta" avsnitt istället för 4 långfilmslånga som alla bitvis kändes lite utsträckta. Som musikaldelen i sista avsnittet; tog för evigt och även om det hade sina poänger så kändes det som utfyllnad efter en stund. Men jag måste nog fundera lite på det. Nånstans hoppas jag ändå att det kommer en fortsättning.

Nu ska jag ge den här filmen som såklart (det är en Bridget-film trots allt) håller på att bli allt mer obekväm, en sista chans innan jag stänger av och bäddar ner mig hos de två redan snarkande svansdjuren.

torsdag, januari 19, 2017

Nog blev det bättre allt...

Igår när jag borstade tänderna kikade jag runt i mitt lite förnyade badrum och kände mig plötsligt inte så säker på att det var ett så stort uppsving som jag hoppats. Förvisso saknas som sagt fortfarande färg på den halv omålade väggen och dessutom en bit vägg, så det är ju inte färdigt.

Men så i morse när jag steg och upp, gick in i badrummet och tände lyset så kändes det plötsligt "åh vad fint det blev!", så det var ju bra. Jag hoppas att M ska tycka likadant då han kommer hem imorgon kväll. Nu har jag kommit på att jag behöver nån form av tidskriftsamlare också. Det hamnar gärna nån krysstidning där och, av någon anledning, fackliga tidningar lite nu och då, och det vore snyggare att ha dem nån annanstans än i en hög på papperskorgslocket.