Alla helgons blodiga natt?

Jag tycker fortfarande inte att det verkar som att vår nation riktigt hittat en bra plats åt Halloween-firandet. Inte heller har det infunnit sig nån slags riktig vapenvila mellan den amerikanska bushögtiden och den (i brist på annat uttryck) sekulariserade kristna högtiden alla helgons natt. Ungarna tycks gilla det förstnämnda, men några riktiga riktlinjer har väl inte skapats, till mångas förtret, vad jag förstår. Och de är väl inte riktigt heller så enkla att kombinera; en nationell skojfrisk maskerad med den personliga sorgehögtiden.

Själv tar jag ett steg bort från båda egentligen. Jag har inget emot Halloween som sådant (bortsett ett dåligt minne från just en sådan helg ett antal år tillbaka) men är inte så väldigt förtjust i "bus eller godis"-grejen. Å andra sidan känner jag inte heller att jag behöver en särskild helg för att minnas de som inte längre finns att ringa. Jag bär dem med mig ändå, mest hela tiden. Men det är fint med alla ljusen på kyrkogården. Det skulle kanske få se ut så hela hösten och vintern? Det vore mysigt.

Lördag

Oktobers sista arbetsvecka har gått och det här börjar likna en helgblogg. Nevermind, det är som det är. Något jag tror upprepas mycket i mitt huvud just nu. Kroppen är lite sliten, den har konstiga saker för sig som jag ömsom oroar mig för mycket över och ömsom ignorerar. Besvärlig ekvation.

Försökte ta en lugn lördag idag och lyckades ganska väl. Jag skrubbade förvisso det omöjliga badrummet, plockade disk, packade undan lite saker och gjorde spenatsoppa som blev aningens för salt, men i övrigt har jag försökt ägna tid i sängen åt några Mad Men-avsnitt. Jag borde antagligen ha gått ut men jag hade inte riktigt orken idag. Yrseln jag drogs med igår kväll och på förmiddagen idag har dämpats något. Oklart om det beror på det extra järnintaget eller på vilan.

Mad Men

Sist ut av alla har jag så börjat se Mad Men (2007). Jag har försökt flera gånger tidigare men inte kommit mig förbi andra avsnittet en enda gång. Men nu har jag just påbörjat säsong två och är väl gissningsvis ganska fast. Därmed inte sagt att serien tillhör de bästa jag sett, inte än i vart fall. Men visst är det bra. Och ganska snyggt. Men jag stör mig på allt rökande av nån anledning och jag stör mig på att det inte riktigt finns någon i serien som jag tycker sådär väldigt mycket om. Frågan är om man behöver det för att sådär riktigt gilla en serie? Kanske ändå...

Omvärlden

Måste erkänna att jag har lite dåligt samvete över att jag inte riktigt orkat läsa och grotta ner mig så mycket i all det elände som skett i vårt land den här veckan. Flyktingboenden som brinner som Gävlebockar och galna vilsna halvbarn som dödar barn på invandrartät skola i ett slags 90-talseko som skrämmer mig in till benmärgen. Det finns så många paralleller till det 90-tal jag till stor del växte upp i. Tex har jag dragit mig till minnes Gellert Tamas ohyggligt obehagliga men viktiga bok om Lasermannen och tänkt att vi nog är där igen; i ett samhälle där utanförskap driver människor till vansinniga handlingar i hopp om en antihjälte-titel, ett hopp om att få vara med i den 'coola gruppen', som idag till stor del befinner sig på internet. Vi har riksdagspartier som lägger ut kartor med adresser på flyktingboenden och som sen spelar dumma när det frågas vilken roll de faktiskt ha. Hur länge ska vi godta det? Hur länge ska det ursäktas med att "de säger iallafall vad de tycker, det många känner"? Precis som ett gammalt kommunalråd som också alltid kommit undan med att "säga vad han tycker" så tar det förhoppningsvis slut någon gång. Det finns ett stopp. Visst?

Så nej, ikväll orkar jag inte läsa eller höra något mer tragiskt. Ikväll ska jag stirra på något lättsamt på datorn/tv:n, dricka te och bara vara glad för mitt bästman-sällskap såväl som bästkattor-sällskap.

Fredagsrutinen

Den här veckan har varit lite tung av någon anledning. Började fint med en måndag som jag kände mig lite frånvarande på. Tryck över bröstet, selektivt närminne och många ihopblandade saker på jobbet. Jag måste ha tett mig lite virrig inför medarbetarna som hade oturen att höra av sig just den dagen. Väl hemma var det likadant, orkade ingenting. Åt middag i sängen men somnade ändå inte så tidigt som jag trodde utan låg och stirrade fram till efter ett. Var helt övertygad om att jag skulle vakna med 40 graders feber eller nåt dagen efter. Men inte då. Utan sen har kroppen varit lite mer med på noterna.

Men ikväll är jag trött. Satt tiden ut den här fredagen också (jag tänker alltid att jag ska gå hem tidigt men det blir som nästan aldrig så) och betade av och skrev sen om min 2-do-lista så att den är uppdaterad till nästa vecka. Jag har lite såna fredagsrutiner för mig; skriver alltid veckobrev till medarbetarna, uppdaterar och färgkodar listan, går igenom alla post-it-lappar på skrivbordet (med lite för många meddelanden jag inte själv förstår vad jag menat med...), checkar av papperskalendern mot den digitala (hur länge ska jag envisas med båda?), sorterar in mejl i mappar och skriver upp kommande veckans huvudpunkter på min lilla whiteboard på dörren. Det är fredagsrutinen som får mig att känna att jag kan släppa jobbet och fara hem med hyfsat blankt huvud. Jag gillar som känslan av avslut, på nåt vis.

Och helst ska det göras i lugn och ro utan att någon står i rummet och frågar en massa saker. Därav de så ofta lite sena fredagarna när andra redan farit.

Och så överkonsumerar jag clementiner när suget sätter in

Det går inte direkt i någon rasande fart, mitt lilla 'viktprojekt'. Men det rör på sig. Minus 3 kilo sedan starten för en månad sedan är ju nånting i vart fall. Och igår (vägdag) gjorde det mig oväntat glad och nöjd, trots att det är en så liten siffra än. Jag kände mig bättre och inbillade mig tom att de nytvättade jeansen satt snällare än förut. Inbillning säkert, men det får gärna vara så. jag behöver positiva pushar just nu. Mer än någonsin kanske.

Tveksamt drog jag på mig den nyinköpta klänningen och hade på jobbet, fick snälla komplimanger och lyckades åtminstone vissa stunder känna mig lite fin och rak i ryggen. Det är helt klart en hel del arbete kvar, viktmässigt men även mentalt. Jag kan inte säga varför men jag känner mig mer inriktad än någonsin på det just nu, som att det är ett hanterbart projekt som bara funkar plötsligt.

Jag är fortfarande nöjd med metoden, den passar mig bra. Jag vet att jag inte skulle fixa någon diet, jag har svårt att förbjuda mig saker och jag tror inte heller det håller i längden. Jag tror på att hitta en medvetenhet istället, och det tycker jag sakta att jag gör. Jag kan äta allt, inget är förbjudet, men jag upplever väldigt mycket känslan av att jag väljer vad jag äter nu. Jag kan absolut stoppa ett kex eller en överbliven mötesbulle i munnen i fikarummet på jobbet, men jag väljer att inte göra det för att kunna äta det jag vill senare. Jag fikar fortfarande, men jag väljer mer själv när och hur mycket. Det går inte längre bara per automatik. Och det har nog varit mer som gått per automatik än vad jag tänkt mig. 

Men ja, jag har åtminstone 20 kilo kvar till nån form av större delmål så det får gärna hända lite mer lite fortare också. Åtminstone ibland. Bortsett veckan då vi var på resande fot (+0,2kg) så har jag snittat -1kg/vecka. Om jag åtminstone kan hålla det så är kanske vårshoppingen något roligt att se fram emot för en gångs skull?

Året som inte imponerar fortsätter ett tag till

Helg! Det har känts som en lång vecka, så helgen är lite efterlängtad. Jag befinner mig fortfarande i sängen, iklädd myskläder, bara för att jag kan på nåt sätt. M och svärfar håller på att fixa i lillstugan så jag har det ensamt, lugnt och skönt för stunden. När orken kommit åter ska jag ta tag i lite garderobsarbete, välbehövligt kan jag lova.

Det händer som sagt en del saker i livet för tillfället. M ska packa ner sina saker och flytta till Sundsvall (om han någonsin lyckas få lägenhet, vill säga, stressen just nu är stor) till nytt väntande och väldigt välförtjänt arbete. En flytt till Sundsvall fanns väl inte riktigt med i planeringen när han började söka jobb mer intensivt för ett bra tag sen (jag har inte längre tidsperspektiven för allt), men det var där han erbjöds ett arbete han ville ha som dessutom är ett litet steg uppåt. Så med start om någon dryg månad är det jag och tantkatterna som huserar i huset själva. 

Vi hade en separation på gång redan innan det här, något som åtminstone halvvägs genomfördes, men vi var inte särskilt bra på det. Riktigt dåliga, skulle jag nog säga att vi var. Men med 30 mil emellan oss blir det mest troligt en annan sak. Vi får väl se.

Så i stort sett alla mina saker befinner sig i flyttlådor sedan dess och ska alltså byta plats med M:s saker. En inte helt enkel uppgift kan jag säga. På flera sätt. Och att ha alla sina saker i lådor i veckor är något som inverkar högst stressande på undertecknad. Jag vet inte var någonting är, jag har en liten hög kläder jag alternerar mellan, i övrigt är allt 'nånstans'. Så jag är ivrig att få ordning.

Och ja allt är bra 'annars', saker är ganska som vanligt. Det är kanske konstigt (det ÄR konstigt) men skönt. Och det kommer säkert göra saker jobbigare sen, men den dagen den sorgen... Jag vet lite om framtiden och av någon anledning oroar det inte mig så väldigt för tillfället. Jag vill mest av allt bara få ordning på mina grejer.