Grabbigt Skrattstock?

Helgen som var ägde årets Skrattstock rum på Långholmen i Stockholm. Jag var lite ledsen att jag missade det, har varit där ett par gånger förut då möten alltid lyckats sammanfalla med den helgen. I år var det inte så alltså. Det är en bra idé som borde exporteras utanför Stockholm.

Har inte läst så mycket om det efteråt men hittade en nyttig analys hos Tobias, vars blogg jag även f.ö kan rekommendera starkt.

Följetongen Grillad

Läser att Svt antagligen inte kommer att sända avsnittet av Grillad med Peter Harryson, eftersom det helt enkelt inte var roligt. Alex Schulman (en av "komikerna", hur man nu kan tycka att han är komiker) menar att det till största del beror på Peter Harrysons totala brist på självdistans; han log inte särskilt mycket under programmets gång. Och det är klart att sätter man sig i ett sådant program måste man visa lite självdistans (något som jag även tyckte saknades lite i Anna Books fall). Men är det inte också så, Alex Schulman, att "ni" komiker också måste vara lite roliga? Där har det ju om något verkligen brustit i de program som sänts.

Dig a little deeper, skulle jag vilja ge som råd. Det mest uppenbara är antagligen inte det roligaste. Och framför allt inte då samtliga komiker gör sig roliga på samma uppenbara egenskap. Som att Peter Harryson är tjock; hur kul är det egentligen? Nä, gör ert jobb, gräv lite. DÅ kanske det kan bli roligt.

(Gudruns försvartal blir bara ännu roligare när man tänker på svängarna i programmet. Som det att hon blev lovad en svensk komikerelit. Jo ja.)

Grillad igen

Sjuk som jag är ligger jag i sängen och försöker utnyttja de vägar till underhållning som finns. Tänkte att jag efter min halvsågning av det första programmet av Grillad (det med Per Moberg) skulle ge det en chans till och se de efterföljande delarna på Svt Play. Ett där Sanna Bråding grillas och ett där Anna Book utsätts för samma sak.

Det förstnämnda var nog det som jag faktiskt undlät mig några skratt till. Mycket tror jag på grund av att Sanna Bråding faktiskt är den hon är. Hon hade inga som helst problem att skratta åt den grillning som gjordes och visade prov på bra självdistans. Dessutom gillar jag henne, vilket säkert påverkar min bedömning. Anna Book försökte nog bjuda på sig själv, men antingen tyckte hon inte att det var så kul, vilket jag faktiskt kan hålla med om, eller så var hon obekväm för det var sällan hon bjöd på något annat än ett ansträngt leende.

Nivån på komikerna känns väldigt låg och det är säkerligen det största problemet. Förutom Peter Wahlbeck (som jag också gillar för hans UFO-het) tror jag att den jag skrattade mest åt var Mogge som var inbjuden som Sanna Brådings vän och därmed också en av icke-komikerna. Märkligt. Kanske blir det roligare om man känner den man ska grilla åtminstone lite. Det tenderar att bli ganska platt annars, och bara handla om Sannas kåkfareri eller Anna Books "ABC".

Och jag får nog säga att jag inte förstår detta skämtande om varandra som görs precis hela tiden (och mycket på bekostnad av själva grillningen). Hur många gånger kan man höra knarkanspeglingar om Wahlbeck, att Järvheden ser ut som en tops eller att ingen vet vem Jesper Rönndahl är?

Jag vet inte om jag törs se grillningen av Gudrun Schyman (sänds imorgon) eller om jag eg borde undvika det. Kanske inväntar jag andras omdömen först. För det här är inte bra tv. Det är snudd på skäms-tv.

Från levande kokt till ödmjukt grillad

Nu såg jag förvisso bara sporadiska delar av det nya humorprogrammet på Svt; Grillad, i helgen, men trots det känner jag mig inte så förvånad över avhoppen eller kritiken mot programmets humornivå. För så väldigt roligt var det just inte när jag såg. Å andra sidan kändes det inte så elakt heller, mer som en bisarr variant av "Här är ditt liv" där folk som sett dig på tv ska göra sig roliga på din bekostnad. Komikernivån var väl inte så väldigt hög heller och formen kändes bitvis som en utvecklad form av skolredovisning.

Men kanske blir det bättre, och kanske skulle jag tilltalats av det mer om inte roast-objektet varit Per Morberg som jag inte alls gillar (något som antagligen inte alls är hans fel och som jag skrivit om tidigare här på bloggen). Jag ser oavsett mer fram emot Henrik Schyfferts variant som jag tror och hoppas kommer att hålla en högre humorklass. Synd bara att kanal 5 håller inne med de redan inspelade programmen till hösten, i hopp om en bättre annonsmarknad.

Jämställdhetsdebatt i humornästet

Som en liten fortsättning på det ståuppbloggandet jag gjorde i helgen kan jag bjuda på lite länkar till en pånyttfödd diskussion om manliga respektive kvinnliga komiker. Först skrev Johan Croneman om det pinsamma, som även jag reagerade mot, i att Svt hade ståuppkväll utan en enda kvinna i tablån. Nour El-Refai har sedan svarat med en väldigt intressant artikel om kvinnliga komiker och vad dessa förväntas representera osv. En insiktsfull artikel ni verkligen borde läsa. Egentligen inget nytt, men tydligen behövs repetitionen fortfarande. Inte minst på de statliga tv-kanalerna.

Om denna artikel skrev Magnus Betnér som dessutom avslöjade att Newsmill (som publicerat El-Refai) frågat honom om inte han också kunde skriva i ämnet. Han skriver (så spetsigt som nästan bara han kan): "Men jag tänker inte göra det. Nour har ju redan gjort det. Lyssna på Nour i stället för att lyssna på en del av den patriarkala struktur hon kritiserar." Klockren kommentar på det.

Nu hittade jag ett svar på Nour El-Refais artikel, skriven av en för mig okänd komiker, Aron Flam där den ganska tråkiga och smått bakåtsträvande tesen att det är mer eller mindre kvinnors eget fel inte helt oväntat presenteras. Han håller förvisso med i att det absolut finns kvinnliga komiker som lätt hade kunnat konkurrera sig in på Svt:s tv-tablå i helgen. Men när det kommer till analysen om varför kvinnliga komiker inte syns (finns?) lägger han den på en individnivå istället för som El-Refai (och Betnér med för den delen gör) på en lite högre nivå; den mer strukturella. Vi vet sedan tidigare att män oftast väljer män (och att kvinnor hyfsat ofta också gör det i ledande positioner), och det förvånar inte att redaktörer, manusförfattare osv oftast är män.

Säkert finns det en del i Flams individanalys som är viktigt att fundera över; hur kvinnor ser på sig själva och vad de tror förväntas av "kvinnlig humor" (läskigt att ens skriva) tex, men beror inte det i sin tur på saker som ligger på en strukturell nivå? Intressant diskussion, som tydligen delvis kommer att fortsätta på Nyhetsmorgon om några få timmar.

En trivsammare yrkeskår får man nog leta efter

Det här är lite kul. Magnus Betnér på ett klubbgig, roastar (snackar ner, med glimten såklart) melodifestivalens stora stjärna Björn Gustafsson en bra stund, ovetande om att Björn själv efter en stund knallar in på klubben. Enligt Betnérs egen blogg så blev han rätt ställd, vilket jag tror är svårskapat. Humor, verkligen, speciellt då Björn går upp på scenen och liksom tar över en stund.