Så var det till ända ändå, med
Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 (2011) slutade så sagan om Harry och hans modiga vänner. Jag ska inte gå in så mycket på handlingen eftersom alla säkert inte sett de tidigare filmerna, men låt oss säga att det mest löser sig, med väldigt mycket dramatik. Kära karaktärer dör, andra visar sig kanske inte vara så genomgoda som man först trodde och vilka som är vänner och fiender är lite oklart filmen igenom. Och det är absolut en av själva historiens fördelar, i mitt tycke; att ingen riktigt någonsin är antingen helt god eller ond. Fienderna ändrar skepnad och hjältarna står, serien igenom, ibland inför moraliska dilemman där besluten kanske inte alltid är de bästa.
Det här är en snygg, spännande, välgjord och fartfylld film som absolut gör sig bäst på bio (som säkert flera av de tidigare). Den är mörk och dyster men ljusglimtarna finns och lyckas ibland lysa upp hela biosalongen. Framför allt är den välspelad. Trion (Radcliffe, Watson och Grint) känns bättre tillsammans än någonsin (även om jag fortfarande saknar den lite mer barntrotsiga Hermoine ibland), men utöver dem är det framför allt Maggie Smith, Alan Rickman och Robbie Coltran (främst då i tidigare filmer) som jag kommer att minnas. Ralph Fiennes är dessutom som skuren som Voldemort och bli
r nästan än läskigare då hans mer mänskliga sidor blottas.
Jag är nöjd över att det där tonårsromantiska strulandet inte tog en så stor de av den här filmen, det får sin förtjänta plats lite i bakgrunden utan att försvinna helt. Charmen och humorn finns där också och det känns över lag som att regissören David Yates liksom höll inne på en massa inför den här sista filmen. Synd att han inte släppte på lite tidigare.
Oavsett är det en värdig avslutning på en historia som både skådespelare och fans har vuxit upp i. Jag skulle tro att de absolut flesta lämnar biosalongen fullt nöjda. Jag ser nu mycket fram emot vad den fortfarande unga trion kan göra på vita duken framöver. Betyget blir en stark 4/5.
