tisdag, mars 13, 2007
måndag, mars 12, 2007
She didn't make it
Sorgligt nog så dog det lilla lammet häromdagen. Hon blev bättre och bättre men så tvärt plötsligt så blev hon konstig och sen hade hon inte längre styrsel på frambenen så hon fick avlivas. Sorgligt, men sant.
söndag, mars 11, 2007
Vad är det med folk och lusten efter offentligt lidande?
Allvarligt, hur behjälpta är vi av att varenda människa numera har kamera i fickan och kan casha hem extra pengar på att ta kort på människor och djur som lider åt allehanda kvällsblaskor? Det måste vara ett av de dummaste nya företeelserna det här seklet. Jag har verkligen ingen lust att se bilder på hur en dåligt uppfostrad hund blir ihjälskjuten med 15 fucking skott. Lika lite som jag vill stanna vid en trafikolycka för att se på skadade människor. Vad för gott har kommit ur detta?
lördag, mars 10, 2007
The Arks Ola Salo dansar som min gamla aerobics-instruktör...
Jag är en sån mes, jag får ont i hjärtat av att Tommy Nilsson inte fick en enda futtig poäng... Anna book fick ju åtminstone en!
Jo, har tjyvtittat lite på melodifestivalens andra timme på jobbet, med sällskap av en iaf tidvis hyfsat road farbror. Ganska skojigt trots allt.
En dålig historia
Åh ljuva slask. Snart är det tydligen dags för Norrland att slaska. Börjar bli ganska vått här. Det är ju rätt mycket snö som ska bort så man gjorde väl rätt i om man skaffade sig ett par gummistövlar i pretty woman-modell...
En natt klar, två kvar. Känner mig lite seg och på halvdåligt humör. Men det beror nog mest på den snart uttjatat dåliga historia som upprepade sig igår igen. Inte den modell sämst, men tillräckligt dålig för att jag ska vara lite less. Men jag får väl skylla mig själv, jag har ju "valt" det här på nåt vis. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på, vad som är bäst egentligen. De goda råden är många, men hur hanterar man verkligheten?
Känns som att jag springer runt i ett och samma ekorrhjul hela tiden, rädd för att hoppa av. Vad skulle då hända med hjulet? Och de stunderna i hjulet och sakerna som man faktiskt uppskattar och trivs med, försvinner de för alltid? Hur lagar man ett skevt ekorrhjul? Kanske en dålig liknelse, men jag orkar inte tänka mer avancerat än så just nu. Jag vill bara ha lugnet igen nu för ett tag.
Jobbar med en vikarie hela helgen. Var lite spänd på vem det skulle vara innan jag kom dit, men det är en kille som jobbat där ganska mycket iaf, och som är ganska trivsam att prata med. Och trots att han är son till chefen så har han hyfsad distans till arbetet som sådant. Det är bra.
Det flyter dock inte på riktigt lika enkelt som när jag jobbar med den ordinarie. Men det är väl så. Ganska märkligt ändå hur väl sammansvetsade man kan bli. Trots att vi är så olika. Jag jobbar med henne, en kvinna på drygt 60, fyra av sju nätter på schemat, så jag är som ganska van vid att hon är där. Efter tre år går allt som om det vore förprogrammerat, man behöver som inte säga något. Jag hoppas att hennes 6 veckors sjukskrivning går fort.
En natt klar, två kvar. Känner mig lite seg och på halvdåligt humör. Men det beror nog mest på den snart uttjatat dåliga historia som upprepade sig igår igen. Inte den modell sämst, men tillräckligt dålig för att jag ska vara lite less. Men jag får väl skylla mig själv, jag har ju "valt" det här på nåt vis. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på, vad som är bäst egentligen. De goda råden är många, men hur hanterar man verkligheten?
Känns som att jag springer runt i ett och samma ekorrhjul hela tiden, rädd för att hoppa av. Vad skulle då hända med hjulet? Och de stunderna i hjulet och sakerna som man faktiskt uppskattar och trivs med, försvinner de för alltid? Hur lagar man ett skevt ekorrhjul? Kanske en dålig liknelse, men jag orkar inte tänka mer avancerat än så just nu. Jag vill bara ha lugnet igen nu för ett tag.
Jobbar med en vikarie hela helgen. Var lite spänd på vem det skulle vara innan jag kom dit, men det är en kille som jobbat där ganska mycket iaf, och som är ganska trivsam att prata med. Och trots att han är son till chefen så har han hyfsad distans till arbetet som sådant. Det är bra.
Det flyter dock inte på riktigt lika enkelt som när jag jobbar med den ordinarie. Men det är väl så. Ganska märkligt ändå hur väl sammansvetsade man kan bli. Trots att vi är så olika. Jag jobbar med henne, en kvinna på drygt 60, fyra av sju nätter på schemat, så jag är som ganska van vid att hon är där. Efter tre år går allt som om det vore förprogrammerat, man behöver som inte säga något. Jag hoppas att hennes 6 veckors sjukskrivning går fort.
fredag, mars 09, 2007
Memory lane
Sista lediga dagen idag. ska ut och jobba ikväll igen och sen hela helgen. Har varit en skön vecka, även om jag bär lite dåligt samvete för att jag faktiskt inte fått så mycket gjort. Jag borde ha storstädat huset, nu har det bara blivit delvis städat och är fortfarande smutsigt på sina håll. Men det är rätt svårstädat här fortfarande. Om vi bara kunde få upp bokhyllor och lite förvaringsmöjligheter så att lådor som står längs med väggarna kunde försvinna och köksbordet slapp vara nån slags uppsamlingsplats för allehanda papper så hade det nog blivit bättre. Men det där ligger inte bara att göra tydligen. Det är någon annan som ska vara med och avgöra hur vi ska göra etc... Konstigt det där egentligen. Hur länge ska jag gå runt och känna att huset inte riktigt tillhör mig lika mycket?
Igår var jag iväg på ordcafé (arr av Ordfront, ABF m.fl) inne i stan, med Susanna Alakoski, augustvinnaren. Jag måste säga att jag inte riktigt hade koll på hennes bok Svinalängorna, innan jag åkte. Men Anna var lyrisk sedan förra veckans ordcafé hon var på och ville att jag skulle bli med. Så vi och Samuel åkte dit. Och det var hur mycket folk som helst, det hade jag inte riktigt räknat med. Men det var trevligt, det var länge sedan jag kom iväg på ett ordcafé. Minns hur det var när jag var aktiv i ordfront i Örebro när vi ordnade egna ordcaféer, det var supertrevligt. Och det ser ut som att den här lokalföreningen har det också. Lite sugen på att aktivera sig blir man ju. Som Anna sa; kunna vara med i en förening där hyfsat radikala saker nämns då och då utan att behöva stå och ta skit för det, det hade inte varit fel. Håller helt med. Som Fi:a får man ständigt vara beredd på att folk vill "kasta saker" på en, eller att de har åsikter om att "män faktiskt inte är djur" (som då åter igen inte har något med Fi att göra what so ever).
I alla fall så hade jag bara en vag bild av Susanna Alakoski, och var ganska off-guard när hon började tala om alkoholiserade föräldrar ur barns perspektiv, vilket tycks vara en del av det som boken hon skrivit handlar om. När hon började läsa ur boken knöts det sig lite hos mig, men texten fångade upp mig på ett bra sätt till sist. Det är konstigt, men fortfarande känner jag ett stort behov av att vara beredd när samtalsämnen eller historier kring detta kommer upp. Som att jag måste ha tid på mig att preparera skölden på nåt sätt. Det landar så personligt, just under den andra, vardagliga skölden jag har som inte vill att omvärlden ska se mig som den lilla tjej jag ibland blir när detta kommer på tal och jag inte är beredd. Då behöver jag liksom stålsätta mig lite extra först. Låter det tokigt? Det är nog det.
Men det är märkligt hur lätt man kommer tillbaka och känner sig som den lilla flickan igen. Man känner igen resonemang eller situationer eller till och med känslor. Nästan varje gång kommer det upp nya minnesbilder hos mig, minnen som jag förträngt på nåt vis. Det känns både bra och jobbigt på samma gång. Och nästan alltid inser jag att jag var en liten flicka som inte hade möjlighet att vara så liten egentligen. Som visste mer än jag borde. Tänkte på det när hon beskrev det ena barnets mamma i boken, som en lite beskyddande mamma som inte ville att hon skulle höra på alla samtalsämnen. Det hade jag nog mått bra av. Att inte veta allt.
Hon läste ett utdrag ur boken som handlade om när flickan Leena går på kalas hos en betydligt mer välbärgad klasskamrat och jag drog mig till minnes hur viktigt det där med födelsedagskalasen var när jag växte upp. Man ville bli bjuden, och det var som något slags accepterade i det där att bli bjuden. Blev man bjuden av någon så var det som ett förpliktigande att bjuda tillbaka, (ett system som för mig innebar lite trista konsekvenser). Vissa kunde bjuda alla i klassen och det var som lite stort. Då var jag också med.
Jag mindes igår just ett sådant tillfälle när hon läste ur boken. Jag var hos en klasskamrat, Henrik, som bodde på en stor gård. Hans hus var enormt stort och hade pool både inne och ute och vill jag minnas. Massa fina saker överallt, välstädat och så stort att man kunde gå vilse när man skulle på toa. Jag minns att hans farmor hade ett eget hus på gården och att hans mamma hade bakat stora maränger. Jag hade med mig ett billigt målarblock från något varuhus som mamma och jag köpt och jag minns hur futtigt det kändes efter att ha besökt hans rum som var fyllt av tekniska prylar och alla roliga saker du kan tänka dig. Han hade egen telefon, minns jag. Själv hade jag inte ens eget rum. Ja, det var lite som en magisk värld.
Jag hamnade där, av en tillfällighet, på ett nyårsfirande kanske 10 år senare sen. När jag gick i gymnasiet, sista året, tror jag. Då kändes det inte alls lika imponerande längre, trots poolerna och att gårdshuset vi var i var så fint möblerat.
Man skulle bli bättre på att skriva ner minnen egentligen. Jag önskar att jag hade talang för sådant. Att skriva. Jag har alltid gillat det egentligen, men har också alltid varit ohyggligt dålig på att slutföra tankar och idéer till något fulländat. Och det kanske är lika bra, vad vet jag.
Igår var jag iväg på ordcafé (arr av Ordfront, ABF m.fl) inne i stan, med Susanna Alakoski, augustvinnaren. Jag måste säga att jag inte riktigt hade koll på hennes bok Svinalängorna, innan jag åkte. Men Anna var lyrisk sedan förra veckans ordcafé hon var på och ville att jag skulle bli med. Så vi och Samuel åkte dit. Och det var hur mycket folk som helst, det hade jag inte riktigt räknat med. Men det var trevligt, det var länge sedan jag kom iväg på ett ordcafé. Minns hur det var när jag var aktiv i ordfront i Örebro när vi ordnade egna ordcaféer, det var supertrevligt. Och det ser ut som att den här lokalföreningen har det också. Lite sugen på att aktivera sig blir man ju. Som Anna sa; kunna vara med i en förening där hyfsat radikala saker nämns då och då utan att behöva stå och ta skit för det, det hade inte varit fel. Håller helt med. Som Fi:a får man ständigt vara beredd på att folk vill "kasta saker" på en, eller att de har åsikter om att "män faktiskt inte är djur" (som då åter igen inte har något med Fi att göra what so ever).
I alla fall så hade jag bara en vag bild av Susanna Alakoski, och var ganska off-guard när hon började tala om alkoholiserade föräldrar ur barns perspektiv, vilket tycks vara en del av det som boken hon skrivit handlar om. När hon började läsa ur boken knöts det sig lite hos mig, men texten fångade upp mig på ett bra sätt till sist. Det är konstigt, men fortfarande känner jag ett stort behov av att vara beredd när samtalsämnen eller historier kring detta kommer upp. Som att jag måste ha tid på mig att preparera skölden på nåt sätt. Det landar så personligt, just under den andra, vardagliga skölden jag har som inte vill att omvärlden ska se mig som den lilla tjej jag ibland blir när detta kommer på tal och jag inte är beredd. Då behöver jag liksom stålsätta mig lite extra först. Låter det tokigt? Det är nog det.
Men det är märkligt hur lätt man kommer tillbaka och känner sig som den lilla flickan igen. Man känner igen resonemang eller situationer eller till och med känslor. Nästan varje gång kommer det upp nya minnesbilder hos mig, minnen som jag förträngt på nåt vis. Det känns både bra och jobbigt på samma gång. Och nästan alltid inser jag att jag var en liten flicka som inte hade möjlighet att vara så liten egentligen. Som visste mer än jag borde. Tänkte på det när hon beskrev det ena barnets mamma i boken, som en lite beskyddande mamma som inte ville att hon skulle höra på alla samtalsämnen. Det hade jag nog mått bra av. Att inte veta allt.
Hon läste ett utdrag ur boken som handlade om när flickan Leena går på kalas hos en betydligt mer välbärgad klasskamrat och jag drog mig till minnes hur viktigt det där med födelsedagskalasen var när jag växte upp. Man ville bli bjuden, och det var som något slags accepterade i det där att bli bjuden. Blev man bjuden av någon så var det som ett förpliktigande att bjuda tillbaka, (ett system som för mig innebar lite trista konsekvenser). Vissa kunde bjuda alla i klassen och det var som lite stort. Då var jag också med.
Jag mindes igår just ett sådant tillfälle när hon läste ur boken. Jag var hos en klasskamrat, Henrik, som bodde på en stor gård. Hans hus var enormt stort och hade pool både inne och ute och vill jag minnas. Massa fina saker överallt, välstädat och så stort att man kunde gå vilse när man skulle på toa. Jag minns att hans farmor hade ett eget hus på gården och att hans mamma hade bakat stora maränger. Jag hade med mig ett billigt målarblock från något varuhus som mamma och jag köpt och jag minns hur futtigt det kändes efter att ha besökt hans rum som var fyllt av tekniska prylar och alla roliga saker du kan tänka dig. Han hade egen telefon, minns jag. Själv hade jag inte ens eget rum. Ja, det var lite som en magisk värld.
Jag hamnade där, av en tillfällighet, på ett nyårsfirande kanske 10 år senare sen. När jag gick i gymnasiet, sista året, tror jag. Då kändes det inte alls lika imponerande längre, trots poolerna och att gårdshuset vi var i var så fint möblerat.
Man skulle bli bättre på att skriva ner minnen egentligen. Jag önskar att jag hade talang för sådant. Att skriva. Jag har alltid gillat det egentligen, men har också alltid varit ohyggligt dålig på att slutföra tankar och idéer till något fulländat. Och det kanske är lika bra, vad vet jag.
torsdag, mars 08, 2007
Dilemma
Internationella kvinnodagen idag. Och ja, jag tycker nog att den fortfarande behövs. Även om jag inte är helt nöjd med att jag kommit fram till det. Men om fokus blir rätt och om vi kan bredda tänket om så bara en dag om året så kanske vi iaf kan öppna ögonen på några fler. Det jag kan bli lite less på är att bra negativa exempel och fakta lyfts fram. Ingen pratar om framsteg, om goda exempel eller liknande. Och det behövs också. Det är en tunn linje mellan det som rapporteras på sina håll och på att göra kvinnor till offer.
Västerbottensnytt rapporterade igår att de i dagens inslag bara ska intervjua kvinnor. Hm. Ja, okej då. Men alla andra dagar då? Borde man inte åtminstone försöka att tänka på att intervjua ett något så när jämnt antal kvinnor och män? Tror det var en annan lokal kanal som hade som uppgift att intervjua varannan kvinna förra året och när reportarna intervjuades efteråt visade det sig att de inte tyckte att det varit så enkelt. Kanske det mer hjälpte till att öka medvetenheten hos reportrarna än om man bara intervjuar kvinnor? Jag vet inte, kanske.
Något som retat mig lite idag är Aftonbladets omdebatterade krönikör Ronnie Sandahl, som säger sig vara feminist (väl?) och som vill sätta fokus på det sneda mansidealet (vilket är, vill jag betona, kanske lika viktigt som att betona det sneda kvinnoidealet, inte det ena utan det andra så att säga) drar uppmärksamheten till sig och från kvinnors aktivism genom att släppa sin bok "Vi som aldrig sa hora" just idag. Genom att göra det så motsäger han sig själv och sin egen analys ganska mycket, anser jag.
Men det är tycks vara en ganska svår balansgång för män som vill engagera sig feministiskt. Jag har sett det även i den aktivism jag befunnit mig i. Man vill väl, man brinner för frågan precis som kvinnorna, men i sin iver så är det lätt att glömma att det ofta för män är så pass mycket lättare att ta plats än för kvinnor. Och att kvinnor faktiskt ofta gärna backar och lämnar över, hur mycket feminister de än är. För det ÄR svårt. Den feministiska rörelsen talar om att män måste ge plats för kvinnor, vilket jag tycker är viktigt, men våra roller i samhällets alla områden är väldigt hårt socialiserade vilket gör det svårt öven för den mest inbitna feministen.
I Sandahls fall tycker jag dock att det är så tydligt att han själv borde se det. Men självklart finns det även en medial och vinstmässig tanke bakom det hela; det är lättare att få uppmärksamhet för romanens ämne just idag, och det är kanske väldigt tacksamt att som man sitta i tv-soffor och prata om det här och göra reklam för sin bok just idag. Kanske är jag lite cynisk. Jag ska fundera och återkomma.
Västerbottensnytt rapporterade igår att de i dagens inslag bara ska intervjua kvinnor. Hm. Ja, okej då. Men alla andra dagar då? Borde man inte åtminstone försöka att tänka på att intervjua ett något så när jämnt antal kvinnor och män? Tror det var en annan lokal kanal som hade som uppgift att intervjua varannan kvinna förra året och när reportarna intervjuades efteråt visade det sig att de inte tyckte att det varit så enkelt. Kanske det mer hjälpte till att öka medvetenheten hos reportrarna än om man bara intervjuar kvinnor? Jag vet inte, kanske.
Något som retat mig lite idag är Aftonbladets omdebatterade krönikör Ronnie Sandahl, som säger sig vara feminist (väl?) och som vill sätta fokus på det sneda mansidealet (vilket är, vill jag betona, kanske lika viktigt som att betona det sneda kvinnoidealet, inte det ena utan det andra så att säga) drar uppmärksamheten till sig och från kvinnors aktivism genom att släppa sin bok "Vi som aldrig sa hora" just idag. Genom att göra det så motsäger han sig själv och sin egen analys ganska mycket, anser jag.
Men det är tycks vara en ganska svår balansgång för män som vill engagera sig feministiskt. Jag har sett det även i den aktivism jag befunnit mig i. Man vill väl, man brinner för frågan precis som kvinnorna, men i sin iver så är det lätt att glömma att det ofta för män är så pass mycket lättare att ta plats än för kvinnor. Och att kvinnor faktiskt ofta gärna backar och lämnar över, hur mycket feminister de än är. För det ÄR svårt. Den feministiska rörelsen talar om att män måste ge plats för kvinnor, vilket jag tycker är viktigt, men våra roller i samhällets alla områden är väldigt hårt socialiserade vilket gör det svårt öven för den mest inbitna feministen.
I Sandahls fall tycker jag dock att det är så tydligt att han själv borde se det. Men självklart finns det även en medial och vinstmässig tanke bakom det hela; det är lättare att få uppmärksamhet för romanens ämne just idag, och det är kanske väldigt tacksamt att som man sitta i tv-soffor och prata om det här och göra reklam för sin bok just idag. Kanske är jag lite cynisk. Jag ska fundera och återkomma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)