Memory lane

Sista lediga dagen idag. ska ut och jobba ikväll igen och sen hela helgen. Har varit en skön vecka, även om jag bär lite dåligt samvete för att jag faktiskt inte fått så mycket gjort. Jag borde ha storstädat huset, nu har det bara blivit delvis städat och är fortfarande smutsigt på sina håll. Men det är rätt svårstädat här fortfarande. Om vi bara kunde få upp bokhyllor och lite förvaringsmöjligheter så att lådor som står längs med väggarna kunde försvinna och köksbordet slapp vara nån slags uppsamlingsplats för allehanda papper så hade det nog blivit bättre. Men det där ligger inte bara att göra tydligen. Det är någon annan som ska vara med och avgöra hur vi ska göra etc... Konstigt det där egentligen. Hur länge ska jag gå runt och känna att huset inte riktigt tillhör mig lika mycket?

Igår var jag iväg på ordcafé (arr av Ordfront, ABF m.fl) inne i stan, med Susanna Alakoski, augustvinnaren. Jag måste säga att jag inte riktigt hade koll på hennes bok Svinalängorna, innan jag åkte. Men Anna var lyrisk sedan förra veckans ordcafé hon var på och ville att jag skulle bli med. Så vi och Samuel åkte dit. Och det var hur mycket folk som helst, det hade jag inte riktigt räknat med. Men det var trevligt, det var länge sedan jag kom iväg på ett ordcafé. Minns hur det var när jag var aktiv i ordfront i Örebro när vi ordnade egna ordcaféer, det var supertrevligt. Och det ser ut som att den här lokalföreningen har det också. Lite sugen på att aktivera sig blir man ju. Som Anna sa; kunna vara med i en förening där hyfsat radikala saker nämns då och då utan att behöva stå och ta skit för det, det hade inte varit fel. Håller helt med. Som Fi:a får man ständigt vara beredd på att folk vill "kasta saker" på en, eller att de har åsikter om att "män faktiskt inte är djur" (som då åter igen inte har något med Fi att göra what so ever).

I alla fall så hade jag bara en vag bild av Susanna Alakoski, och var ganska off-guard när hon började tala om alkoholiserade föräldrar ur barns perspektiv, vilket tycks vara en del av det som boken hon skrivit handlar om. När hon började läsa ur boken knöts det sig lite hos mig, men texten fångade upp mig på ett bra sätt till sist. Det är konstigt, men fortfarande känner jag ett stort behov av att vara beredd när samtalsämnen eller historier kring detta kommer upp. Som att jag måste ha tid på mig att preparera skölden på nåt sätt. Det landar så personligt, just under den andra, vardagliga skölden jag har som inte vill att omvärlden ska se mig som den lilla tjej jag ibland blir när detta kommer på tal och jag inte är beredd. Då behöver jag liksom stålsätta mig lite extra först. Låter det tokigt? Det är nog det.

Men det är märkligt hur lätt man kommer tillbaka och känner sig som den lilla flickan igen. Man känner igen resonemang eller situationer eller till och med känslor. Nästan varje gång kommer det upp nya minnesbilder hos mig, minnen som jag förträngt på nåt vis. Det känns både bra och jobbigt på samma gång. Och nästan alltid inser jag att jag var en liten flicka som inte hade möjlighet att vara så liten egentligen. Som visste mer än jag borde. Tänkte på det när hon beskrev det ena barnets mamma i boken, som en lite beskyddande mamma som inte ville att hon skulle höra på alla samtalsämnen. Det hade jag nog mått bra av. Att inte veta allt.

Hon läste ett utdrag ur boken som handlade om när flickan Leena går på kalas hos en betydligt mer välbärgad klasskamrat och jag drog mig till minnes hur viktigt det där med födelsedagskalasen var när jag växte upp. Man ville bli bjuden, och det var som något slags accepterade i det där att bli bjuden. Blev man bjuden av någon så var det som ett förpliktigande att bjuda tillbaka, (ett system som för mig innebar lite trista konsekvenser). Vissa kunde bjuda alla i klassen och det var som lite stort. Då var jag också med.
Jag mindes igår just ett sådant tillfälle när hon läste ur boken. Jag var hos en klasskamrat, Henrik, som bodde på en stor gård. Hans hus var enormt stort och hade pool både inne och ute och vill jag minnas. Massa fina saker överallt, välstädat och så stort att man kunde gå vilse när man skulle på toa. Jag minns att hans farmor hade ett eget hus på gården och att hans mamma hade bakat stora maränger. Jag hade med mig ett billigt målarblock från något varuhus som mamma och jag köpt och jag minns hur futtigt det kändes efter att ha besökt hans rum som var fyllt av tekniska prylar och alla roliga saker du kan tänka dig. Han hade egen telefon, minns jag. Själv hade jag inte ens eget rum. Ja, det var lite som en magisk värld.
Jag hamnade där, av en tillfällighet, på ett nyårsfirande kanske 10 år senare sen. När jag gick i gymnasiet, sista året, tror jag. Då kändes det inte alls lika imponerande längre, trots poolerna och att gårdshuset vi var i var så fint möblerat.

Man skulle bli bättre på att skriva ner minnen egentligen. Jag önskar att jag hade talang för sådant. Att skriva. Jag har alltid gillat det egentligen, men har också alltid varit ohyggligt dålig på att slutföra tankar och idéer till något fulländat. Och det kanske är lika bra, vad vet jag.

Dilemma

Internationella kvinnodagen idag. Och ja, jag tycker nog att den fortfarande behövs. Även om jag inte är helt nöjd med att jag kommit fram till det. Men om fokus blir rätt och om vi kan bredda tänket om så bara en dag om året så kanske vi iaf kan öppna ögonen på några fler. Det jag kan bli lite less på är att bra negativa exempel och fakta lyfts fram. Ingen pratar om framsteg, om goda exempel eller liknande. Och det behövs också. Det är en tunn linje mellan det som rapporteras på sina håll och på att göra kvinnor till offer.

Västerbottensnytt rapporterade igår att de i dagens inslag bara ska intervjua kvinnor. Hm. Ja, okej då. Men alla andra dagar då? Borde man inte åtminstone försöka att tänka på att intervjua ett något så när jämnt antal kvinnor och män? Tror det var en annan lokal kanal som hade som uppgift att intervjua varannan kvinna förra året och när reportarna intervjuades efteråt visade det sig att de inte tyckte att det varit så enkelt. Kanske det mer hjälpte till att öka medvetenheten hos reportrarna än om man bara intervjuar kvinnor? Jag vet inte, kanske.

Något som retat mig lite idag är Aftonbladets omdebatterade krönikör Ronnie Sandahl, som säger sig vara feminist (väl?) och som vill sätta fokus på det sneda mansidealet (vilket är, vill jag betona, kanske lika viktigt som att betona det sneda kvinnoidealet, inte det ena utan det andra så att säga) drar uppmärksamheten till sig och från kvinnors aktivism genom att släppa sin bok "Vi som aldrig sa hora" just idag. Genom att göra det så motsäger han sig själv och sin egen analys ganska mycket, anser jag.

Men det är tycks vara en ganska svår balansgång för män som vill engagera sig feministiskt. Jag har sett det även i den aktivism jag befunnit mig i. Man vill väl, man brinner för frågan precis som kvinnorna, men i sin iver så är det lätt att glömma att det ofta för män är så pass mycket lättare att ta plats än för kvinnor. Och att kvinnor faktiskt ofta gärna backar och lämnar över, hur mycket feminister de än är. För det ÄR svårt. Den feministiska rörelsen talar om att män måste ge plats för kvinnor, vilket jag tycker är viktigt, men våra roller i samhällets alla områden är väldigt hårt socialiserade vilket gör det svårt öven för den mest inbitna feministen.
I Sandahls fall tycker jag dock att det är så tydligt att han själv borde se det. Men självklart finns det även en medial och vinstmässig tanke bakom det hela; det är lättare att få uppmärksamhet för romanens ämne just idag, och det är kanske väldigt tacksamt att som man sitta i tv-soffor och prata om det här och göra reklam för sin bok just idag. Kanske är jag lite cynisk. Jag ska fundera och återkomma.

Vägen till jämställdhet går via humor?

Åh, så mycket skit han fick för det här... Snacka om symptomatiskt för hela samhället.. Grejen är att vi behöver fler, inte minst fler män (män lyssnar på män fortfarande), som kan göra det såhär enkelt, så att folk faktiskt lyssnar och reflekterar. Ingen politiker i världen kan göra det bättre. Håll till godo.

Jesus Camp

Bingo Royale, är det ironi jag inte förstår eller vad är grejen? Bytte snabbt mellan alla de tre kanalerna vi har och fastnade istället vid en dokumentär; Jesus camp och finner bara inte ord... This is scary! Ni måste se. Om ni törs.

Slökväll

Sitter och dricker gin och cola (!) i ett glas med ett gigantiskt sugrör och tittar på "andra chansen", en del i den evighetssåpa som melodifestivalen tycks ha blivit. Ganska halvtrevligt. Spelar casino på nätet samtidigt och läser lite bloggar. Hittills har jag haft fel 3 gånger av 3 möjliga vad gäller vilken låt som ska gå vidare. God koll. Min favorit är Luuk. Jag rådiggar hans humor. Oftast iaf. Även om han är lite fånig.

Måste säga att jag förvånades över att man fortfarande vajar med händerna uppsträckta i luften till ballader! Jag har nog aldrig riktigt klarat av att göra det någonsin med bevarad självrespekt, men trodde faktiskt att det dött ut vid det här laget. Där ser man. Ytterligare en orsak till att gå på konsert oftare. Eller ja...det borde bli tvärtom, men jaja.

Har tre kissar som ligger och vakar över minsta rörelse jag gör. Orsaken är att det står en liten bunke med frysta räkor på upptining nere i vasken och man vet ju aldrig...man vill inte gå miste om något. Mattias har försökt påpeka för dem att andra katter inte räds lite skal utan gärna äter även det, men mina sedan länge bortskämda kattor bara stirrar på honom som om han vore dum i huvet... Hehe.

Hörde lite av en intervju med Lars Lejonborg på radion när vi åkte hem från stan tidigare ikväll. Oj, hans tunga måste blivit svart av den intervjun. Han kom till och med undan med att hävda att anledningen till den massiva kritiken som uppkommit mot Carl Bildt beror på att man inte Sverige inte tycker om folk som har pengar. What a lot of crap. En inspelning av Reinfeldts åsikt spelades också upp där han menade att det hela beror på att så få svenskar vet vad optioner är, och att det därmed är lätt att kritisera sådan man inte vet vad det är. Yeah right. Det brukar ju vara bra att idiotförklara folket/väljarna... Han klappar oss på huvudet och säger att det vi inte förstår ska vi inte blanda oss i. Smidigt sätt att regera på. Beprövat.

Känner mig något lättare till sinnes annars idag. Har fått ösa av mig lite av alla orosmoln som cirkulerat i hjärnstammen ett tag. Känns bra. Eller lite bättre iaf. Känner mig lite tacksam för den kvartsfyllda gin-flaskan jag hittade i skänken vid städningen igår också... Den måste ha stått där sedan inflyttningsfesten i somras. Passade mig ganska bra ikväll.

Nu är det snart kisse-revolution på gång...

Något lugnare...

Okej, jag pms:ar lite. Så är det nog. Borde insett det redan igår när jag fick bita mig i läppen för att inte säga något drygt när Mattias bytte kanal för långsamt på tv:n (hehe). Kanske är det så. Jag känner mig i vart fall lättirriterad och trött. Det startade lite snyggt igår morse när jag kom hem från jobbet kl 8 och insåg att min dörrnyckel låg i tryggt förvar inne på köksbänken. Det var bara att bita ihop och åka tillbaka in till stan och hämta Mattias nyckel. 10-timmarspass på jobbet och sen nästan 20 mil i bilen, kan man bli annat än på dåligt humör?
Allt jag skrev tidigare idag finns det såklart sanning i, men i min irritation så rann det kanske över onödigt mycket.

Men man kanske inte kan bli annat än uppgiven när man sitter med en iaf nästan färdig akademisk examen och försöker plita ihop en ansökan till Volvo som montör? Jag vill verkligen inte nedvärdera det som arbete, men inte var det riktigt det jag hade tänkt mig när jag trotsigt gick vidare till universitetsstudier när familjen hellre hade sett att jag blivit usk:a? Och när man sen inte ens får de där jobben...hur ska man då tolka det?

Anfall

Åh, jag är så trött! Fattar inte att jag kan vara så trött egentligen. Visst måndag tisdag när jag jobbade blev det mindre än fem timmars sömn per dygn, men nu borde jag ha sovit igen det. Sov sex timmar på dagen igår och somnade sen före elva på kvällen och steg upp strax innan åtta i morse och körde Mattias till jobbet. Likväl sitter jag här och gäspar och bara orkar ingenting!

Jag vill ha min ork tillbaka. Bli positiv (-are iaf) igen, få tillbaka min moralpanik, bli en god människa igen. Jag håller fan på att förfalla. Eller så är och har jag alltid varit en rätt dålig människa hela tiden, det är bara nu som fasaden rämnar och det börjar sippra ut. Jag vet inte, jag orkar knappt fundera. Jag är less på att känna mig negativ och skeptisk hela tiden, att jag tappat förhoppningarna. Att jag tilldelas roller som nån jävla bromskloss som jag inte alls bett om. Jag är så less! Och jag fattar verkligen ingenting! Vad är det som händer? Vad är det för fel på mig?

Jag borde kanske gå i kloster, eller åtminstone ta ett tysthetslöfte ett tag innan jag gör saker alltför illa. Jag borde åka bort, någonstans där ingen når mig så att jag kan få ro att meditera fram vad som ska tänkas vara meningen med allt det här.

Åh, nu har jag fått det ur mig, kanske det försvinner då?