Idag har jag funderat en hel del på konstnären Anna Odell och hela den där fejk-psyk-grejen. Nånstans känns det som att jag borde stötta henne och hela den konstnärliga friheten, men samtidigt så kan jag inte riktigt tycka att hon lyckades med sitt konstprojekt. Beroende på vad det nu var hon ville uppnå.
På väg hem igår läste jag en intervju i SvD och där sa hon något om att hennes syfte var att synliggöra psykvården, dess makt och därmed indirekt deras tvångsmetoder. Har hon verkligen gjort det? Har inte den stora diskussionen varit huruvida det hon gjorde för att påvisa detta var ett lagbrott eller inte och huruvida Konstfack har blivit en skola för blivande proffsbrottslingar? Har hon verkligen lyckats lyfta en diskussion om psykvården? Kanske jag skulle få den bilden om jag hade möjligheten att besöka hennes utställning, men inte annars.
När jag först läste om det kände jag mig lite ledsen. Jag har också befunnit mig i psykvården, under andra omständigheter än tvångsvård dock, men iaf. Många jag känner har också gjort det, på ett eller annat sätt. Flera upplever att de inte blivit tagna på allvar, att de inte blivit lyssnade till eller fått chans att blotta sig tillräckligt för att få hjälp. Många får inte plats, blir hemskickade utan åtgärd osv. Direkt kände jag att Odell varit med och skapat risk för att ännu fler riskerar att inte bli tagna på allvar. En annan sida, den vårdarbetande, var också tveksam till att "lura" människor som möter en hård verklighet varje dag på jobbet. Men jag ville inte döma utan vänta på det slutgiltiga konstverket. Och så långt jag har möjlighet att se det känner jag inte att jag fått de svar jag önskat.
Jag säger inte att Odells verk inte är konst; konst är konst på nåt vis. Men jag ställer mig frågande till om det är ett så lyckat verk. Kanske hade det blivit annorlunda om inte läkaren läckt hela historien till media, kanske skulle Odell inte låtit andra leda diskussionen, kanske...en massa saker. På sätt och vis kan vi säkert säga att det är ett lyckat projekt då så många (inkl jag själv) diskuterar det och berörs av det. Man kan alltid skriva om en målbeskrivning.
På väg hem igår läste jag en intervju i SvD och där sa hon något om att hennes syfte var att synliggöra psykvården, dess makt och därmed indirekt deras tvångsmetoder. Har hon verkligen gjort det? Har inte den stora diskussionen varit huruvida det hon gjorde för att påvisa detta var ett lagbrott eller inte och huruvida Konstfack har blivit en skola för blivande proffsbrottslingar? Har hon verkligen lyckats lyfta en diskussion om psykvården? Kanske jag skulle få den bilden om jag hade möjligheten att besöka hennes utställning, men inte annars.
När jag först läste om det kände jag mig lite ledsen. Jag har också befunnit mig i psykvården, under andra omständigheter än tvångsvård dock, men iaf. Många jag känner har också gjort det, på ett eller annat sätt. Flera upplever att de inte blivit tagna på allvar, att de inte blivit lyssnade till eller fått chans att blotta sig tillräckligt för att få hjälp. Många får inte plats, blir hemskickade utan åtgärd osv. Direkt kände jag att Odell varit med och skapat risk för att ännu fler riskerar att inte bli tagna på allvar. En annan sida, den vårdarbetande, var också tveksam till att "lura" människor som möter en hård verklighet varje dag på jobbet. Men jag ville inte döma utan vänta på det slutgiltiga konstverket. Och så långt jag har möjlighet att se det känner jag inte att jag fått de svar jag önskat.
Jag säger inte att Odells verk inte är konst; konst är konst på nåt vis. Men jag ställer mig frågande till om det är ett så lyckat verk. Kanske hade det blivit annorlunda om inte läkaren läckt hela historien till media, kanske skulle Odell inte låtit andra leda diskussionen, kanske...en massa saker. På sätt och vis kan vi säkert säga att det är ett lyckat projekt då så många (inkl jag själv) diskuterar det och berörs av det. Man kan alltid skriva om en målbeskrivning.
