Dagens morgonläsning var en intervju med Andres Lokko, en man jag kanske inte alltid förstår men alltid alltid har gillat av någon anledning. En lite för kort intervju om skilsmässa och manlig vänskap som stärkte saknaden av en riktigt nära vän som jag tappat/lämnat till 'grönare gräs' av olika anledningar. Lokko har rätt i mycket, man måste vårda, 'vattna', sina relationer, men ibland förblir de inte ändå, av andra skäl än bristande omvårdnad. Och jag får nog säga att jag har speciellt svårt att bli av med betydelsefulla personer i mitt liv. Har man väl fått entrébiljett till min sfär tycker jag inte om tomheten som uppstår när de försvinner. Men det hör till livet, jag vet, jag accepterar det bara inte riktigt.
Jag hoppas och tror dock att Lokko har fel i slutet av intervjun när han apropå manlighet säger: "Tyvärr finns inte den man som kan hugga ved med den ena handen och lägga barnen med den andra, få dig att skratta och vara sexsymbol på samma gång". Jag vill tro och påstå mig veta att manlighet kan vara bredare än så.
