Upplevde ett trist uppvaknande idag. I media kritiseras F! sedan starten mer eller mindre hela tiden för att inte ta rätt på "vanliga" kvinnors känslor och tankar och hjärtefrågor. Vi är fula, har bylsiga kläder och pottfrisyr, vi är alla lesbiska och vill leva i polygamiska familjeförhållanden där våra flickebarn heter Bengt och pojkbarnen Gudrun...
Det kan man bli förbannad över, man kan bli sårad om man så vill och man kan faktiskt skita i det. Även om skvallerkvällspressen och numera skvallerpress-wannabee-morgontidningar har stor genomslagskraft så är det ändå ett maktgrepp; ett sätt att oskadliggöra oss som hotar den rådande maktstrukturen.
Vad som är svårare att acceptera, är att vi även inom vissa feministiska kretsar inte är goda nog. I dessa kretsar är jag och många andra fior för vanliga. Jag lever i ett heteroförhållande, arbetar inom vården, har långt hår, klär mig vardagstråkigt etc etc. Jag är helt enkelt inte utmanande nog! Inte minst anses det att vi anpassar oss i leden när vi gör ett parlamentariskt initiativ och därmed anammar den politikermakt som finns i Sverige och större delen av världen idag.
Mycket förvirrande!
För att inte säga frustrerande. Hur man än gör så blir det fel.
Jag förstår och respekterar att alla inte anser eller ens är intresserade av politiskt arbete i form av parlamentariska initiativ. Men att på något sätt förringa/förakta dem/oss som vill arbeta med dessa frågor den vägen är inte det lite kontraproduktivt?
Jag vet inte hur stort det här problemet är, men ibland slås jag av det. Och jag tolkar det som en form av självgodhet. Jag hoppas dock att det ska vara en illusion. Borde inte samtliga feminister försöka förenas på något sätt? Vi har ju åtminstone en minsta gemensam nämnare. Fördelen med F!, som jag ser det, är just att det lyckas förena så många olika feminister med så olika bakgrund och olika hjärtefrågor. Det är just det som är vår styrka, som jag ser det. Om jag arbetar parlamentariskt med feministiska frågor, så gör jag ju åtminstone något åt det jag ser som problemet. För i min värld har politiken en väldigt stor roll i det som sker i våra hem, i vårt privatliv och på vår arbetsplats.
Om alla skulle sträva efter att vara "ovanliga", skulle inte alla bli väldigt vanliga då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar