SNL-tips

Och på tal om tv så såg vi tidigare idag SNL-avsnittet från 10 december där Katy Perry var värd och ingen mindre än Robyn var den muskgäst i programmet. Ett bra avsnitt över lag och riktigt koolt med Robyn faktiskt.

Svenskt SNL?

En svensk variant av SNL, ska det vara något? Hm, kanske. Svensk politisk satir och 'aktualitetshumor' kan ju vara rätt kul ibland, lite beroende på vem som gör den och om man törs vara nog obekväm. Peter Settman och Christine Meltzer? Hm, kanske igen.

Som SNL-fan försöker jag verkligen att inte vara alltför skeptisk för det vore onekligen kul med ett bra humorprogram som inte måste vara ett 'familjeprogram', med lite nya komiker och där man törs provocera utan att för den delen vara elak. Inte alldeles lätt dock. Om det nu är ungefär det som de tänkt och inte ett nytt "Hey Baberiba", det framgår inte riktigt.

Men ska det verkligen heta "Partaj"?

Botemedel: humor á la SNL

Hittade ett bra uppåttjack i senaste avsnittet av Saturday Night Live, hysteriskt bra! Särskilt omskrivet också eftersom Mark Zuckerberg överraskade (or did he?) avsnittets värd Jesse Eisenberg under hans öppningsmonolog.

Kul, men roligast var ändå sketcherna och (som alltid) det stående inslaget "Weekend Update with Seth Meyers" där han den här veckan bl.a gästades av Egyptens president Mubarak.

Här är en annan sketch från programmet som iaf jag skrattade högt åt:

Ett par filmer till listan

Jag såg ett par andra filmer för nån vecka sen. Av lite olika karaktär. Först Gone Baby Gone, ett levande bevis på att Ben Affleck nog är bäst bakom kameran medan lillebror Casey verkar vara en bättre skådis. Casey Affleck spelar här en privatdetektiv, Patrick Kenzie, som tillsammans med sin kollega (och flickvän) Angie (Michelle Monaghan) anlitas för att hjälpa till med en utredning om ett försvinnande där en liten flicka tycks ha blivit kidnappad från sin missbrukande mamma. Historien seglar runt i allt från narkotikakretsar till polisledningen och blir en ganska invecklad historia som till sist tvingar Kenzie till ett ganska stort beslut. Ett moraliskt dilemma, om man så vill. Morgan Freeman och Ed Harris spelar erfarna lite hårdkokta poliser i filmen.

Det är en helt okej film, som med sina vändingar ändå engagerar trots att själva intrigen inte på något vis är orginell. Dilemmat på slutet är intressant och fick i vart fall mig att fundera lite. Filmen baseras på en bok av samma författare som skrivit Mystic River, (en bok som filmatiserats av Clint Eastwood med gott resultat), och det märks verkligen. Stämningen är den samma, de dolda hemligheterna följer samma mönster. En hyfsat bra film, men 7/10 är ett snällt betyg.

Sen såg jag ytterligare en i raden av reproduktionsfilmer som tycks ha exploderat fram den sista tiden, Baby Mama med Tina Frey och Amy Poehler (båda brilljanta komiker från Saturday Night Live). Frey spelar Kate, den framgångsrika singelkvinnan som vid 37-års ålder tycker att det är dags att skaffa barn, men som råkar ha en t-formad livmoder och därmed tycks ha en chans på miljonen att bli gravid. Hon anlitar ett företag som förmedlar surrogatmammor och kopplas därmed ihop med den inte så framgångsrika kvinnan Angie (Poehler) som ska representera nån slags korkad bimbo som lever ihop med en inte alltiför bright, otrogen man. Hon blir gravid med Kates ägg, kommer på sin man med en annan och bestämmer sig därför för att flytta in hos Kate.

Ja, ni förstår. Två världar möts, det blir en kulturkrock, uppe på det en liten komplikation till, och så ska allt lösas till det bästa mot slutet. You know. Väldigt vanlig story, men på nåt sätt gillar jag den ändå mer än andra liknande. Frey och Poehler lyfter det helt enkelt. Jag står tom ut med Steve Martin, som annars inte är en favorit hos mig.
Kanske var jag på rätt humör, men jag tyckte trots allt att den här var ganska rolig. Billig humor, men som inte har så mycket framträdande manliga snuskroller (á la Will Farell, som annars tycks ha patent på den genren) som jag blivit så oändligt less på. Överraskande 6/10.