Trots kort natt och väldigt tidig morgon idag så måste jag säga att jag haft ångan uppe bättre än jag brukar såna här måndagar. Jag borde ha varit död vid det här laget, men inte då. Nu har jag förvisso försökt hålla lite fart sedan jag kom hem också; kokat lakritskola, lagat middag och gjort ett par matlådor, röjt i köket och allmänt pysslat runt lite. Men nu är det sängläge. Jag tänkte jag skulle kolla in ett par avsnitt av The Crown på Netflix. Jag har lite längtat efter det hela helgen men då M inte sett första säsongen så har jag snällt väntat. Imponerande tålmodigt, om jag får säga det själv.
Dillorna finns kvar, kanske lite avmattade i styrka. Det slog mig idag att jag kanske förefaller hålla på att tappa greppet, men riktigt så är det inte, not to worry. Jag har alltid, sporadiskt och periodvis, haft såna här hjärnhyss för mig och det brukar komma som ett brev på posten när något annat är i omak. För mycket stress, känsla av otillräcklighet, oro för någon/något etc. Men, därmed inte sagt att det inte nån gång kommer att vara något som är "på riktigt".... Just den känslan spökar ganska mycket och jag väljer att sätta ord på det och stå upp för att det är så. Kanske kan det vara till igenkänning eller tröst för någon annan, fellow nutcase.
Om inte annat så har jag mina ligister som håller mig i verkligheten. Det är ju inte fullt klart i vardagsrummet än (men mycket bättre, lite pysslande och dammande osv så blir det bra) så jag förstod först inte riktigt vad jag såg vid mina fötter under vardagsrumsbordet ikväll. M åt pepparkakor med ädelost på tub i helgen och jag minns att han satt och matade ett par ivriga småsvansar med innehållet. "Nu räcker det för de små magarna", minns jag att han sa. Men tydligen var det någon som tyckte han hade fel. Hur de hittade tuben har jag ingen aning om.
Deras sylvassa tänder har lyckats bita sig igenom metallen och jag bara ryser vid tanken. Knaskatterna mina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar