Kattfamiljsflytt

I helgen flyttade vi ner den unga kattfamiljen från vardagsrummet till köket. Det började bli svårt att hålla de små innanför "avspärrningen" och dessutom fanns det en del sladdar och annat som var intressant men svårt att gömma undan helt.

Så nu är de i köket, vilket varit mycket lättare att stänga av. Inte så mycket faror heller, för den delen, och gott om utrymme. Vi har gjort en mindre träningslokal för de små som har mer och mer energi för varje dag och som klättrar och klänger på allt. Jag hinner knappt kliva över grinden förrän jag har minst en kattbebis klängandes och bitandes på mina fötter. Sötnosarna... Alice var dock inte nöjd den första dagen och gjorde allt hon kunde för att låta oss förstå att det var uppe de skulle bo (hon går ju fritt i hela huset, hon och de andra två vuxna kan hoppa över avspärrningen).

Egentillverkad klös- och klätterstol av lite
hamparep och en ikea-pall

Men en kökshandduk fungerar ju lika bra...

Ikväll hade jag just gått upp då jag hörde hur Alice började låta högt och oroligt, inte alls som hon annars pratar (mest hela tiden) med ungarna. Så jag gick ner och möttes av en nervös kattmamma och bara en bebis. Letade efter de andra två utan att hitta dem men fick snart för mig att de gömt sig bakom återvinningskärlen i hörnet. Lyfte ut sakerna på dem och själva kärlen men såg inga katter. Då såg jag att det var håll in bakom köksskåpet bredvid och när jag kikade in såg jag att det fanns ett stort märkt utrymme under själva skåpet (som har stora lådor). Där stack det fram en liten nos. Jag lyckades locka fram dem ganska snabbt och då hade Alice lagt sig till rätta under köksbordet och verkade inte orolig alls.

Businspektion...

Smillas gamla prasseltunnel är populär lekstuga

Sen började hon igen visa hur hon tyckte att de skulle flytta tillbaka upp igen. Gick före mig upp och la sig på golvet där de tidigare hade sin lilla låda; lådan som hon också födde dem i. Hon var väldigt kelig och ville verkligen övertyga om platsens förträfflighet. Jag försökte förklara att det är bättre där nere och att jag nu täckt för hålet i väggen. Men det lyckades inte.

"Look into my eyes...hear me"

Så ikväll har det varit en lite orolig kattmamma som pratat där nere och som tom kommit upp i sängen hos mig sedan jag lagt mig här med datorn. Jag hoppas att jag identifierat hennes oro så att det nu inte är nåt jag missar. Det är ju så svårt när man inte riktigt kan kommunicera enkelt och tydligt med varandra.