Jag har haft tillfälle att se en del film igen och det börjar rent av kännas som att den här hösten kan bli precis som filmtät som den borde vara.
Love & Mercy (2014)
Med föräldrar som var unga på 60- och 70-talet så har jag förstås växt upp med en massa musik från den tiden. The Beach Boys var väl inget stort inslag, men de fanns absolut med och pappa hade Surfin' Safari och Pet Sounds på LP. Vad som pågick bakom framgången hade jag däremot ingen aning om, förrän när filmen om Beach Boys Brian Wilson kom ut.
Filmen handling börjar i mitten av 60-talet med en av Wilsons (Paul Dano) ångestattacker som föranleder att han övertygar sina bandkollegor om att det bästa är att de turnerar i Japan själva medan han stannar hemma och skriver musik. Hastigt får vi följa hur de psykiska problemen blir allt större och hur de samtidigt tycks bidra till hans musikaliska udd och 'genialitet', om man så vill. Han tar in hundar i studion och tvingar musiker till oändliga omtagningar.
Parallellt får vi följa Wilson 20 år senare, då spelad av John Cusack. Wilson är ett uppenbart vrak som inte riktigt verkar veta vad som är verkligt, som har förlorat sin familj och sin framgång och som ständigt övervakas av en psykiater, Dr Landy (Paul Giamatti) som också utnämnts till hans förvaltare. Han träffar en bilförsäljare, Melinda (Elizabeth Banks), men deras relation förhindras av de som numera har Wilson i sin kontroll.
Å ena sidan ser vi en man som sakta bryts ner av psykisk ohälsa i kombination med droger, å andra sidan en variant av samma man som gör sitt bästa för att försöka plocka ihop fragmenten av sig själv och komma tillbaka till livet. Ett smart drag av regissören Bill Pohlad på många vis. Min tveksamhet finns i Cusack vars prestation känns väldigt mycket "Cusack". På sätt och vis är han bra i just såna här roller, men å andra sidan känns hans version av Wilson så långt ifrån den smått briljanta såväl som obehagliga versionen som Dano gör så jag har lite svårt att få ihop det till samma person. Men över lag är det mycket känsla i filmen, den är snygg och märklig och den glättiga strandmusiken blir en bra kontrast för att det inte ska bli alldeles svart. Betyget blir 3/5. (Viaplay)
Florence Foster Jenkins (2016)
Det har blivit ganska många biopics för min del det senaste och det här är ytterligare en. Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) var en mycket förmögen kvinna som med hjälp av sina pengar och människor som brydde sig om henne lyckades leva ett väldigt lyckligt och utåtriktat liv trots att hon smittades av syfilis av sin första make. Efter några år som pianolärare i New York träffade hon en brittisk skådespelare vid namn St Claire Bayfield (Hugh Grant) som hon inledde en relation med. Samma år ärvde hon sin stora förmögenhet av sin far och kunde börja leva som hon önskade.
Det är just där filmen startar. Vi blir bekanta med "Lady Florence" och hennes för den tiden ovanliga relation till en man som på riktigt verkar älska henne bortom rikedomen. Hans relation, kärleken till trots, verkar på många sätt vara hans heltidsarbete. När Jenkins somnat på kvällarna promenerar han hem till sin lägenhet och sin flickvän och gör sitt bästa för att finnas till hands även där.
Så önskar Lady Florence leva ut sin barndomsdröm. Till en början handlar det bara om att ta sånglektioner men då alla runtomkring, delvis motiverade av pengar som Bayfield sticker till dem så snart det behövs, överöser Florence med beröm ser hon sin möjlighet och bokar en stor scen att framträda på. Kruxet? Hon kan inte alls sjunga. Den anlitade pianisten (överraskande bra spelad av Simon Helberg) oroar sig för sin karriär medan Bayfield svettas över att Florence inte ska tas emot som den stjärna hon själv tror sig vara.
Den stora behållningen är Meryl Streep, som i allt hon gör. Hon är fantastisk och jag kan inte förstå hur hon och de övriga lyckades hålla sig nog för att få till sångscenerna. Hugh Grant och som sagt Simon Helberg gör också riktigt fina insatser och tillsammans med en bra regi av Stephen Frears (som också gjort The Queen och Philomena tex) och ett snyggt foto och scenografi så blir det en mindre njutning att se. Liten dipp i tempot mot slutet kombinerat med nästan-en-överdos av feelgood drar ner betyget lite lite, men en svag 4/5 skulle jag nog ändå ge dem, mest för känslan och det proffsiga skådespeleriet. Under filmens gång brottades jag lite med tanken om det verkligen var rätt att försöka upprätthålla charaderna kring Florence, och den tanken följer mig än. Harmlöst? Kärleksfullt? För egen vinning? Ja, jag vet då inte svaret. (Bio)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar