Jag är ganska svag för sagor. Både fantasy såväl som klassiska sagor, kanske tom en viss övervikt åt det senare. Men trots det var jag lite skeptisk och frågande till filmatiseringen av Askungen och undrade om det verkligen fanns ett behov av en ny. Tills jag såg att Kenneth Branagh, en liten husgud när det kommer till mer klassiskt drama, stod för regin.
Och Cinderella (2015) har ganska mycket av Branaghs berättande i sig. Det nästan barnlika berättandet där saker är lite svart/vitt. Som bara fungerar i sagan eller teatern egentligen.
Castingen är relativt okänd men innehåller några roliga överraskningar. Som Cate Blanchett som den elaka styvmodern tex, eller Helena Bonham Carters väldigt passande gestaltning av den goda fén. Också Stellan Skarsgård dyker upp i en inte riktigt lika spännande biroll. Huvudrollen som Askungen (eller Cinder-Ella) görs av Downton alumnen Lily James som passar bra som den evigt perkiga och goda Ella. Även en av styvsystrarna har Downton på sin cv; Sophie McShera.
Historien följer sagan utan större överraskningar. Men den är ganska tekniskt/scenografiskt välgjord och jag gillar speciellt de fina effekterna som känns, om än inte så påkostade, men genomtänkta och sagolika. Askungens snudd på naiva styrka och tro på godhet görs bra och även om jag inte riktigt köper den akuta kärleken till den ganska bleka prinsen så funkar det. Fast lite knappt. Prinsen (Richard Madden) tar ner betyget och det är ju lite svårt att inte erkänna att Frost-brudarna slår Ella ganska rejält vad gäller förebild 2015. Man kunde helt klart ha hottat upp berättelsen lite lite. Men, jag är svag för konceptet, som sagt, vilket snudd på plockar upp betyget ett snäpp. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så blir det dock bara 2,5/5 i betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar