onsdag, november 25, 2015

House of Cards säsong 3

Efter Mad Man-maratonet uppkom ett behov av något annat att sluka. Jag ser förvisso en del serier parallellt men att sträckse är som en särskild känsla (tacka Netflix för det). 

Idag har jag avslutat senaste säsongen av House of Cards (2013), en serie jag tyckte var fantastisk när den kom och som jag och M sträcksåg de två första säsongerna av så snart de kom ut. Av någon anledning fanns inte den där akuta lusten längre när tredje kom, trots att till exempel avslutningen på andra hade varit så träffsäker (slutscenen var tex en riktig höjdare) så det blev aldrig av att jag påbörjade den. Jag vet egentligen inte varför.

Men nu fanns utrymmet och suget växte så när jag plötsligt hade en del tid över för mig själv så började jag se igen. Jag ska inte säga att jag blev besviken, för den är fortfarande väldigt mycket den serie som den var från start, men jag upplevde den lite tråkigare. Lite för pratig, lite för lite av det där smarta jag kände i tidigare säsonger; helt enkelt inte riktigt lika utstickande som förut. Kanske är den för nära verkligheten, så som jag tänker att den är, och därför blir den lite lite tråkig? Sen tyckte jag att vissa av sidoberättelserna blev för ointressanta och inte så trovärdiga.

(Spoilervarning utfärdas!) Idag har jag till sist sett sista avsnittet och jag måste säga att den sista scenen, den längre scenen där President Underwood och hans 'First Lady' till slut har den konversation jag tror att jag väntat åtminstone en halv säsong på, då slog det äntligen åter gnistor och blev precis sådär tajt och intensivt som jag saknat under i stort sett hela säsongen. Helt klart bäst i säsongen.

Stamper-historien gick lite upp och ner och spretade till exempel lite för mycket, men rollen är välspelad av Michael Kelly. Jag gillade också författargrejen, men blev lite besviken när den utvecklades lite för lite och mest blev nån form av psykolog-katalysator-roll i Underwood-dramat (även om det gjordes rätt snyggt). Orsay-bakgrundshistorien kunde de kapat helt utan problem däremot och jag tycker att det hade varit så mycket vassare om Remy ändå hållit sig till sin övertygelse och inte fallit in i det så klassiska ändå. Debatten där Underwood-regisserade Jackie Sharp (Molly Parker) gjorde feministiskt självmord lämnades oskalat snyggt så att det kändes i kroppen men eftermälet blev rätt lamt.


I min så ostrukturerade 'recension' (nja) måste jag förstås också nämna den danskspelade väldigt Putin-liknande rollen som Rysslands kalla president Victor Petrov (välspelad av Lars Mikkelsen) som faktiskt överglänste Underwoods vasshet och intelligens den här säsongen och nästintill skapade ett storebror/lillebror-förhållande som funkade riktigt bra genom rutan.

Som alltid är dock Robin Wrights Claire min favorit. Den här säsongen lite sårbarare med en ökad mänsklighet i blicken och en skavande roll som jag i vart fall inte riktigt fick grepp om förrän den nämnda slutscenen. Maktbalansen mellan Underwoodarna är seriens stora behållning och att se Claire kämpa för att hålla huvudet högt är både plågsamt som genialt skapat. När serien kommer åter i februari (tror jag?) är det absolut det jag ser fram emot att se mer av igen. Säsong tre får en väldigt svajig 4/5 i slutbetyg.

Inga kommentarer: