Man borde alltid vara uppmärksam på vad som är hemma. Ikväll har jag varit det lite extra, spenderade en stund ute i den alldeles besynnerligt vackra kvällen, bara jag och katten Rosa. Planen var att jag skulle ta en kvällspromenad, ett återinträtt moment i mitt liv just nu (heja ljuset), men hon ville som inte att jag skulle gå. Hon försökte följa med men modet svek ganska strax utanför gärdsgården. Sedan alla turer med dumkatten har modet och ägandet av reviret inte riktigt fallit åter på plats. Nu är det en orolig nos som bara vill vara ute om personalen följer med. Ledsamt.
Så jag vände just som jag nästan inte längre kunde se henne stå där och spana efter mig. Lite rädd att hon skulle glömma bort att hon nästan var på vägen, och lite av en känsla av att jag måste passa på att hänga lite med henne när hon så gärna vill. Rosa är ju annars lite (mycket) av en hussekatt ser ni. Hon är duktig på att sprida kärlek till båda men det är uppenbart att hussefiguren är lite häftigare. Det må vara jag som låser upp och öppnar ytterdörren när vi kommer hem på kvällarna men det är förbi mig och ut till han som just kört in bilen i garaget hon springer först.
Matteövervakat har hon i vart fall kissat lite på brevlådeställningen på andra sidan vägen samt på ett par andra strategiskt viktiga punkter, allt med en mattefigur inom svanslängds avstånd. Sen inspekterade vi knopparna som ska bli rabarber, de blommande påskliljorna, gödslade jordgubbslandet (vissa av oss), busade med ett kvarglömt snöre och spanade lite på nygrannarna på avstånd.
En jättevacker kväll, lite småkall men frisk och med undantag för fågelläten en alldeles tyst kväll. Jag älskar att bo här, älskar landsbygden, älskar havet. Det står kvar här, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar