Betyg: 3/5
Hugo (Asa Butterfield) är en hemlös pojke som efter sin fars död och sin alkoholiserade farbrors försvinnande ensam bor i dolda utrymmen på Paris järnvägsstation på 1930-talet. För att dölja att han står utan förmyndare, och för att hålla sig ifrån stationsinspektören (Sacha Baron Cohen) vars stora glädje tycks vara att skicka föräldralösa barn till barnhemmet, fortsätter han att sköta klockorna på stationen, något som hans farbror hade till uppgift. Samtidigt försöker han få tag på reservdelar till nån form av robot som han och hans pappa försökte återskapa före dennes död. Bland annat stjäl Hugo delar från leksaksförsäljaren på stationen, Georges (Ben Kingsley). När han blir bekant med Georges guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz) inser de båda snart att det finns en koppling mellan Georges och roboten de försöker laga. En hemlighet som Georges försökt begrava för länge sedan.
Regissören Martin Scorsese brukar sällan göra bort sig i sitt filmhantverk. Det gör han inte heller den här gången. Hugo (2011) är en oerhört snygg film som på många sätt känns just som ett hantverk. Miljöerna känns enorma och den värld som Scorsese bygger upp på järnvägsstationen känns nästan lika vid som Narnia.
Ben Kingsley gör rollen som den hemlighetsfulla och lite bittra Georges väldigt bra. Den största överraskningen för min del var dock Sacha Baron Cohen som verkligen känns som klippt och skuren för rollen som stationsinspektören. Däremot imponerar faktiskt inte barnskådespelarna. Butterfield känns inte så hemma i rollen och förmedlar inte riktigt det jag skulle önska. Inte heller Moretz, som brukar vara enastående, lyser så starkt som förväntat De är absolut inte dåliga, bara lite väl tama.
Det stora problemet med Hugo (eller Hugo Cabret, som den döpts till på svenska) är dock historien. Den är lite för rörig, lite för märklig och när sluttexterna rullade kändes historien om den trasiga roboten fortfarande märkligt ointressant. Det är roligt och intressant att man, precis som i den andra stora Oscarvinnaren The Artist (2011), delvis är en kärleksfull hyllning till den ursprungliga filmkonsten och stumfilmen, men utöver det så engagerar inte berättelsen alls. Tyvärr. Det är väldigt synd på en annars så vacker film. Jag kan därför inte riktigt stämma in i hyllningarna utan sätter 3/5 i betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar